När min farmor dog grät farfar så högt och mycket att mitt hjärta brast flera gånger om. Nu är det tolv år senare och det är min mormors tårar jag hör. Jag säger åt henne att hon ska låta gråten komma och att det är klart att ingen kan ersätta morfar. Ingen. Inte pengar, inte annat sällskap. Det kan bara göra allting smidigare, men aldrig läka det öppna sår hon har nu. Det gör tårarna.
De senaste dagarna har jag i njutningens ögonblick fått en stark känsla av att jag sugit åt mig av stunden. Tagit vara på den så att det känts i hela kroppen, in i själen. Sådan var min morfar. Han tog vara på ögonblicken när de kom, levde ut och var fullständigt lycklig. På sin dödsbädd pratade om tillfredsställelsen han kände över sitt liv, sin fru, sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vackert, bitterljuvt och ödesmättat. I min mobil har jag bilder av honom från i våras där hans ögon utstrålar lycka och tacksamhet. Bara för en och en halv månad sedan uppmuntrade han mig att börja dricka vin fyra på eftermiddagen. Vill du inte ha?, undrade han förvånat.
Du lever bara en gång - Noice
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
2 comments:
Vackert.
Tack for intiresnuyu iformatsiyu
Post a Comment