Det rullar på

Sedan jag började plugga till lärare har jag otaliga gånger fått höra om hur det första året som verksam lärare är. Man gråter, känner att man aldrig kommer att klara av sitt uppdrag och stundvis vill man dö. Det finns alltså ingen anledning att låtsas som om jag inte känner av denna psykiska instabilitet nu när jag påbörjat mitt första år. I veckan kom de första tårarna. Jag satt ensam på arbetsrummet. Efter en dag med möten och tillställningar som gjorde att jag inte hunnit med att planera mina kommande lektioner kändes läget okontrollerbart. Känslan var dock inte helt främmande. Samma har hänt med stora inlämningar i skolan och då brukar jag lösa pressen med att tänka fel

"Fy fan vad dåligt jag ska göra det här nu. Det ska bli så sjukt dåligt att det knappat kan vara sant"

Sedan fortsätter man jobba med dessa låga krav på sig själv.

För övrigt är flera av mina elever jäkligt smarta och det är en som en dröm att få höra deras diskussioner och analyser. Det finns hopp för denna värld.