Den här veckan har jag försökt jobba i ett vettigt arbetstempo, vilket inte är lätt att hitta när det varit hyyysteriskt. Allvarligt talat, jag vet inte vad som är ett okej tempo men tänker att det kanske jag klurar ut en vacker dag. Direkt som man drar ner takten kommer det dåliga samvetet in och säger att man är en lat jävel som lyxar med morgonkaffe på balkongen i gassande solsken. Men för fan, svarar man på det. Det jag gör gör jag bra och nu skiner solen på min balkong, som jag äntligen har. Jag sitter på femte våningen, på MIN balkong och dricker dagens bästa kopp kaffe. Skit på dig och låt mig va'.
Man blir alltså sur på det dåliga samvetet och i samma veva ganska störd. För arga inre samtal med sig själv.
För övrigt satte jag mig precis på balkongen för att titta på grönskan en stund och hörde ett bröl från tre killar från en balkong i grannhuset. De hängde över räcket och skrek någonting i kör åt mig som var svårt att uppfatta. Så vad gör man då? Brölar tillbaka? Nej, man stelnar till och tittar stint på grönskan. Är jag snygg eller?
No comments:
Post a Comment