Igår såg jag Mulholland Drive av David Lynch och greps två timmar in i filmen av en fasansfull känsla. Som tur hade mitt sällskap sett filmen förut och jag kunde utbrista i klagorop över ångesten som kröp runt i kroppen för att sedan få veta att man från och med nu inte kommer fatta någonting överhuvudtaget och ingenting hemskt kommer hända. Hur kan man göra film som får en att rysa av ett sådant obehag?! Känslan byggdes upp från sekund ett och måste under två timmar ha eskalerat utan att det märktes tills den bröt ut i en stor rysning. Huu. Efteråt tröstade jag mig själv genom att lyssna på Cindy Lauper.
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
najs tajts!
det e en av mina favvofilmer, en riktig hjärnskrynklare.
taaack. jag förstår att det kan vara en favoritfilm för det är oerhört fängslande scener. jag satt och tittade noga på varenda detalj och rörelse i två timmar. antagligen var det därför som jag blev så berörd och greps av den där fruktansvärda känslan.
tur att jag är så bra på svenska och har koll på när man använder den och det. så otroligt betryggande.
Post a Comment