"Men hur ska det gå för dig", undrade min mormor när vi pratade om vad vi lagar för mat till vardags. Jag konstaterade att det var smidigt att ta en sväng förbi matbutiken och handla med sig färdigmarinerad kyckling som blir klar av sig själv. In i ugnen en timme så är det klart. Och det var sedan jag tillade att ännu bättre blir det när man bor själv. För då räcker maten till en lunchlåda och ännu en middag. Då kom hennes kommentar om hur det ska gå för mig. Mitt svar var inte mycket mer än ett skratt och ett "skitbra juh".
Kanske är det meningen att jag ska gå omkring och sukta efter nästa relation nu. Någon att dela tillvaron kristligt med. Så synd då att jag inte suktar alls. Sitter lättad i denna stund och väntar på att min kyckling i hemlagad marinad ska bli färdig i ugnen. Ensam.
Varför klingar tvåsamhet så fint och ensamhet så trist? Ensamheten är ju en verklighet vi inte kan annat än acceptera. Vi är sist och slutligen alltid ensamma om vår upplevelse, om vårt liv och om vår död. Vi kan bara dela det med andra. Jag lever ensam i flersamhet skulle man kunna säga. Många goda vänner har jag som engagerar sig i mitt liv, som vill veta vad som händer, som försvarar mig och delar ilska, glädje, sorg och hopp. Jag föredrar det, än ett förhållande som handlar att vara ensam i tvåsamhet.
A change is gonna come - Lauryn Hill
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
No comments:
Post a Comment