En trailer för Karin och en liten skymt för er andra

Ur ett handskrivet brev:

I bilen i söndags fantiserade jag om ett familjeliv. Jag tänkte mig in i ett liv i en villa någonstans utanför Stockholm. Där skulle jag bo med tre söta barn, lilla Chill och en man. En snygg, supervarm och himla bra man liksom. Skulle jag trivas då?, tänkte jag. Vad skulle vi göra? Skulle det kännas meningsfullt? Grejen är att jag inte har någon aning. Jag har svårt att tro att en villa, man och familj är det enda jag behöver. Jag kan inte se det framför mig. Det verkar extremt töntigt och ytligt. Fast mysigt och enkelt också. Nej, jag har mycket lättare att se mig själv i allt det där i en annan miljö. Stadsliv, lägenhet och innergård. Inga bilar, gräsmattor och värmepannor att ta hand om. Samtidigt önskar jag mig ett större lugn, att det inte skulle behöva hända så fantastiskt mycket. Tänk om chipsreklamens "fredagsmyyys" skulle tilltala mig. Tänk om den inte skulle provocera mig så ofantligt. Eller egentligen är det mest alla dom som sjunger "fredagsmyyys" eller skriver det på facebook som jag inte förstår mig på. Jag har nog en fördomsfull tanke om att dom är lättillfredsställda människor som inte tänker särskilt djupt och långt. Innerst inne är jag väl avundsjuk. Säkert är det så.

Låter lika cynisk som Muminpappan när han var förkyld, men det var ju också det som fick honom att skriva sina memoarer.