Igår ringde jag Stockholms hem igen men den här gången rensade jag bort alla leenden och körde på den bitska stilen. Varje dum idé besvarades med ett snabbt svar på tal. Då fick jag prata med en person vi kan kalla Pernilla. "Vad är ditt namn?" frågade jag.
"Pernilla"
"Och efternamn, jag pratar med så många olika och behöver veta vem som sagt vad"
"Pernilla heter jag"
"Ja, men ditt efternamn vill jag ha också"
"Ja, men nej, jag heter Pernilla"
"Du har alla mina personuppgifter och vet exakt var jag bor. Varför kan du inte ge mig ditt efternamn?"
"Det finns bara en Pernilla på Stockholms hem"
"Okej. P-e-r-n-i-l-l-a p-å S-t-o-c-k-h-o-l-m-s h-e-m", sa jag argt och långsamt medan jag skrev ner det på mitt papper.
"Vill du prata med chefen för värmeavdelningen?"
"JAAA tack"
Så lite schyst var ju Pernilla men tydligen en av de där som tror att det är farligt att berätta sitt efternamn. Sedan fick jag prata med Thomas. Han förstod till slut att jag ringde för att det på riktigt är kallt hemma hos mig. Innan det hade han tre gånger konstaterat att "är det 20 grader i lägenheten är det inga problem". Jag fick formulera om mig tre gånger innan han insåg att orsaken till mitt samtal med honom var att det inte är 20 grader i lägenheten.
För övrigt har jag nya glasögon och som vanligt känns det som att ögonen bytt plats. Astigmatism är trist.
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
No comments:
Post a Comment