"Att vara, det är att ha blivit, det är att ha blivit gjord sådan som man framträder"
Simone de Beauvoir har uttryckt så många kloka ord att man blir alldeles exalterad. Det som jag är så trött på kan plötsligt te sig spännande när hon sätter ord på fenomenen och problemen. För det är ett problem att inte med säkerhet kunna veta vad man själv faktiskt vill och vad man tror att man vill. Man vet inte vem man är och knappt ens vad man blivit. Lättast är det för dem som lever i ovetskap om att besluten de tar inte kommer ur dem själva utan genom omgivningen.
En vän känner frustration över att det i en av hennes umgängeskretsar pågår en gravidboom just nu och att det har lett till att hon gång på gång får frågan om när hon och hennes kille ska skaffa barn. Hon försöker snällt förklara att det inte är aktuellt nu och byta samtalsämne, men det är inte lätt. Samtalet hamnar ständigt i gravid- och barndiskussioner. De försöker, av omedveten dumhet, göra henne till något annat än den hon är. Klart att man vill skrika rakt ut till slut, att alla andra dimensioner av livet och världen finns kvar fortfarande trots att de bestämt sig för att bli mammor.
För ett år sedan pluggade jag med Mamman. Jag kallade henne så för att hon alltid hittade en koppling till sitt moderskap. "Ja, de som inte har barn, kan ju inte förstå det här men...", kunde hon börja. Hon ställde en fråga till mig i början på terminen och den var: "Har du barn?". Eftersom mitt svar var nej, hade hon inget mer att fråga mig om. Jag undrar vem jag var i hennes ögon. En stackars tjej som ännu inte blivit Mamma och därför inte vet något om livet?
I slutet av terminen orkade jag knappt tilltala människan. Inte heller lyssna på henne. Säkert blev jag otrevlig mot henne.
Lost and found - Taken by trees
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
2 comments:
..slå fan till mig i axeln om jag NÅGONSIN skulle bli så (om jag inte är över 70 och typ senil eller något) XD
Det är liksom sorgligt att det går så..trots att det lika gärna kan vara F1 det handlar om som bebis-liv...Okej, instämmer, vissa grejer fattar inte de flesta folk som inte har barn än, men duh, inte fan fattar jag ALLT om hur jobbigt och besvärligt avancerat (och teknikspråk) en som har miniatyrflygplan som livspassion...men känslor kan man ju relatera till...
Och alla vill inte ha med miniatyrflygplan att göra heller.
Kram på dig förresten!
kram! alltså jag pratar gärna med folk om deras barn, men inte om det är det enda de kan prata om och inte om de inte orkar ge och ta i en diskussion med en som inte har barn. och visst är man en erfarenhet rikare om man har barn, fast den där Mamman hade nog förlorat några erfarenheter som hon hade innan hon skaffade sina barn.
Post a Comment