Tonåringar är inte alltid det bästa jag vet

Okej, var knäckt igår. Arbetspasset med min mentorsklass blev bara för mycket. Jag såg ett svart hål och man vill inte hamna in i ett sådant. Tappade tålamodet och tog till orda.

"Hur tänker de som lämnar bärbara datorer på en hög som om de vore papper!? De ska till datavagnen i skåpet på trean! De vet ni! Ska jag springa fram och tillbaka för att få dem på plats eller ska vi göra det tillsammans!? Jag arbetar inte på restaurang och serverar inte på silverfat. Det är inte mitt jobb!"

Sedan gick jag hem och la mig på soffan.

Mina stackars betygshetsiga och "hej-allting-kretsar-kring-mig"-aktiga tonårselever var droppen som fick min bägare att koka över. Men precis då när jag gick omkring och kokade i korridorerna hjälpte två av mina elever mig med att få de bärbara datorerna på plats och en av dem passade då på att tacka mig för mitt tålamod. Jag har envisats med att han ska få kolla upp om han kan få åtgärdsprogram och rätt att skriva på dator vid provtillfällen, vilket han varit skeptiskt till. Det är ju tydligen skitpinsamt att få hjälp.

"Tack för att du inte ger upp fast jag är så negativ. Jag ville bara säga det."

Det värmer.