Rötter och en sorglig tågstation

För en stund sedan satt jag ensam i en bil och körde längs samma väg som mina förfäder vandrat. Sound of silence kom på radion. Jag greps av melankolin man kan känna vid tanken på gamla släktingar som dött och hur de levt en gång. Hur de precis som jag gått på Raseborgs sommarteater, luktat på nyklippt gräs, tittat upp mot solen och njutit. Här trivs ju inte jag, tänkte jag. Ändå kände jag rötterna under mig. Kände verkligen hur de rotade mig ännu mer där på de gröna ängarna.

Igår kände jag inte så. Precis när tåget stannade till i Karis märkte jag att min klänning hade fastnat under rinkkan och att trosorna lös upp sikten för dem som stod bakom mig. Dörrarna öppnades. På perrongen stod folk som ville stiga på och bakom mig stod folk som ville kliva av. Jag kunde inte gå någonstans. Slet i min klänning men rinkkan låg tung mot ryggen och klänningen satt fast under den. Faaan, sa jag och krånglade medan människorna runt omkring mig tittade långt. Hur ska det här gå? Jag kan ju inte stiga av tåget så här. Lite längre bort såg jag en lärare från högstadiet. Där hittar jag inget som helst stöd. Varken då eller nu. Jag kände mig mycket ensam och inte särskilt sugen på att stiga av tåget över huvud taget. Just när man tänker att shit det här kommer ju aldrig lösa sig, så gör det det. Klänningen lade sig över rumpan och jag tog ett steg ut på perrongen.

Tre minuter senare hade alla hittat sina bilar eller gått sin väg. Jag stod själv på tågperrongen i Karis. Tittade upp på bron över spåret och kom att tänka på min pappas kusin som tog sitt liv genom att hoppa från den. Dör man faktiskt om man hoppar ner därifrån? Är den så hög? Hmm. Tittade åt andra hållet och såg en kille komma raglande med en öl i handen. Inte hans första öl den dagen, det syntes på lång väg. Han hade ena byxbenet upprullat och ett blekt ben stack fram. Skorna var lika slitna som han var i ansiktet. Hei, tytöt! Jag tittade ner. Tytöt? Är inte det flickor, tänkte jag. Han ser dubbelt. Fortsatte titta ner i backen och hoppades som ett barn på att om jag inte ser honom så ser nog inte han mig heller. Vilket sorgligt ställe. Så ensamt.

All I could do was cry - Etta James