Vi är en del av det stora

Måndagströttheten är bland de värsta jag vet sedan jag började jobba. I vintras när det var mörkt var jag en levande död på måndagar. Nu är det ljust, men i stället har jag cyklat kors och tvärs genom stan. Min kropp är halvglad. Får stretcha en timme ikväll om jag ska ta mig ur sängen i morgon. Det är först nu jag förstår hur otränad jag är. Aldrig har jag upplevt något liknande. På något underligt sätt har jag ändå oftast energi kvar för brandtal i mina mejl till min Karin.

visst ska man vara glad att man har ett jobb, men samtidigt ska man inte acceptera ett för stressigt jobb för det. mamma pratade med en på mias 40-årsfest förra lördagen som berättade att han har jobbat på samma ställe i 30 år. när han började där var de 50 pers, idag är de 8. ändå producerar de mer och har inte fått bättre förutsättningar för att göra det, som bättre maskiner eller så. fatta hur sjukt det är. det är något sjukt som händer. vi som kommer in i arbetslivet nu har inte sett den utvecklingen och måste akta oss för att tro att vi ska orka med hur mycket som helst. det bästa man kan göra är kanske att stanna på samma arbetsplats länge och sen när man sitter säkert börja kräva allt man behöver för ett drägligt arbetsliv. men nu är ju tiderna sådana att man vill jobba på olika ställe eller har svårt att få stanna på ett ställe. korta anställningsformer och dåliga förhållande gör ju att man hattar mellan olika ställen. så egentligen är det bästa att visa framfötterna, göra ett bra jobb, ha bra självförtroende och ställa krav även fast man inte har varit med så länge.

det värsta är att det alltid finns grupper som har det värre än man själv har det, vilket gör att man kan känna att man inte ska gnälla. men är det gnäll att säga att tiden inte räcker till? kanske ska man kräva mer tid i stället för mer lön. det är en farlig utveckling att hela tiden kräva mer lön som facken har gjort de senaste åren för det gör också att kraven höjs.

det jag vill säga med detta brandtal är att vi, du och jag, är en del av något större.


Barn av vår tid - Nationalteatern