Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
23 June 2009
Sorg
Skultuna kyrka ligger på den mest fantastiska platsen. Utsikten över de gröna ängarna och skogen som tar vid någonstans långt där borta. Tystnaden och lugnet. Igår var det klarblå himmel och en svag vind som svalkade. Jag hade säkert gråtit lite om jag hade kommit dit bara för att titta på kyrkan och utsikten. Två kilometer bort har min mormor och morfar skådat samma ängar och skogar från sin uteplats sedan många år tillbaka. Nu var vi inte där bara för att. Nu var vi där för att begrava en nära och kär. I bilen på väg till kyrkan kände jag mig stark, tänkte att jag nog gråtit klart. Men när jag klev ur bilen, såg upp mot en himmel som var oskyligt blå och mötte min gråtande mormor gick den starka känslan någon annanstans. Sedan rann tårarna en och en halvtimme framöver. Stora tårar sköljde mitt ansikte och allt jag sa kom som svaga viskningar ur mig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Begravningar är jäkligt jäkligt tunga men ändå sköna på ett sätt för det är okej att vara som en trasa och alla känner likandant som är där, sen är det alltid en viss lättnad när dom är klara.
Åter har jag fått ett besked som stärker min tro om att 2009 är ett dödens år bland nära och kära, en av mina bästa vänners kille har misst sin 22 åriga bror vid midsommarhelgen. Det är en tragisk historia och dennagång finns man där för dom så som dom fanns där för mig för någon månad sen. Kan känna deras hopplösa känsla som om den är min egen.
Fan man blir aldrig klok på detta livet!
Hoppas du mår bra ändå och att vi ses någongång i sommar, jag jobbar ju hela hela sommarn så jag är stucked on this island liksom.
Kramar i massor massor
KRAM. Tänker på dig.
Stackars liten.
Annika>> Ja, begravningen är en ganska bra ritual ändå även om det är ångestfyllt att ha den framför sig. Men nu efteråt kändes det som en fin stund.
Livet blir man inte klok på. När unga människor dör blir sorgen så mycket svårare. Det fina är att ur allt elände brukar man förstå vem som är ens riktiga vänner och vad som är viktigt här livet. Kramar
Post a Comment