Hej

Känner mig mindre som ett paket idag och mer som en människa. Vågar ändå inte ta ut segern i förskott. Ska underhålla mig med lugna sysslor idag som att skriva ett handskrivet brev till min farbror som fyllde femtio igår, läsa vidare i Clezios Skattsökaren och lyssna på radio på balkongen. Och hälsa på katterna igen.

Schyfferts show orkade jag inte ge mer än trettio minuter. Han satt där och tjatade bara ju. Krig och fred däremot var en upplevelse från början till slut.

En knäpp grej som hänt idag är att min katt misstagit min nackkudde med grus i för att vara en kattoalett. Hon har kissat på den flera gånger nu. En oväntad metamorfos.

Trött

Sextiotimmarsveckan som avslutades igår har resulterat i feberkänningar och huvudvärk. Blir så trött. Det är nu jag ska ligga ute i solen och vara avslappnad som en säck potatis. Så blir det alltså inte men svt play ska rädda min kväll har det visat sig. Det andra avsnittet av Tolstojs Krig och fred och Schyfferts försvarstal ligger där och väntar.

Först ska dock katter matas hos bortresta vänner.

Klappat och klart

Uppsatsen är inlämnad och nu sitter jag här med hybris. Har ögnat igenom min text och känner att jag levt upp till mina egna förväntningar. Nu är det bara att plocka ut ett examensbevis och sedan ska jag tvinga en rektor att ge mig ett jobb.

Sällan delar jag ut min bloggadress till folk men idag hände det. Hej Annika. Jag hoppas att du gillar det du ser så att vi kan fortsätta umgås även om jag inte kommer vandra runt i korridorerna på Södertörns högskolas i höst. Lite längre ner finns faktiskt ett blogginlägg där du figurerar.

Jobbig känsla

Det är riktiga monsterdagar just nu. I morgon ska uppsatsen ut på kurswebben för allmän beskådan och igår skickade jag in en nästan färdig version till min handledare. Nu sitter jag och korreläser och ser över de delar som ännu inte är klara. Drabbades precis av en pinsam känsla och rött ansikte när jag upptäckte att jag mitt i metoddelen hade skrivit analen i stället för analys. Huj. Där sitter min handledare nu och undrar vad jag gjort under mitt uppsatsskrivande egentligen. Men nu måste livet gå vidare. Finns inte tid för eftertanke.

Är ganska pigg idag ändå. Var inte klar för dagen förrän 00.15 igår och hade börjat den 8.00 på Södertörn. Tufft. Men vid 20.00 låg jag i ett varmt bad och drack starköl. En kort och effektiv retreat.

Go Schyman

Borde kanske dra ur internetsladden och försöka lura mig själv att nätet ligger nere hela dagen.

Hur som helst. Det var roligt att höra på debatten mellan Gudrun Schyman och representanter från Sverigedemokraterna och Piratpartiet i Agenda igår. Hon sa åtminstone tre saker som fick mig att skratta gott. På ett positivt sätt alltså. Ska ju rösta på henne i juni.

- Vi är ett litet lustigt gäng som sitter här, sa hon inledningsvis.

- Vem har stulit vad från vem?, sa hon för att få sverigedemokraten att förtydliga sitt tal om att de kommer kämpa för att svenskarna ska få tillbaka Sverige.

- Nej, det är inte jag som är programledare, sa hon när hon kom på sig själv med att fråga ut sverigedemokraten.

Men gumman, pengar är väl inte allt här i världen?

För att spinna vidare på jämställdhetsdiskussionen vill jag tipsa om Utbildningsradions program Genusmaskineriet. Kolla till exempel på Värderad lika? . En frustrerande historia.

Vet inte om jag ska vara glad eller inte över att jag valt ett yrksområde där det jobbar betydligt fler kvinnor än män. Å ena sidan innebär det att risken är lägre för att bli utsatt för direkt diskriminering i form av att tjäna mindre än män som utför samma arbetsuppgifter som jag på samma arbetsplats. Å andra sidan har yrket låg status i samhället. Trots att vi har framtidens barn i våra händer tjänar vi mindre än vad de flesta ekonomer och ingenjörer gör.

Billig sojamjölk

I tider då kassan är skral får man sysselsätta sig med att hitta sätt att leva riktigt billigt. Nu dricker jag exempelvis hemlagad sojamjölk i mitt kaffe. Den är gjord på vanligt vatten och sojamjöl och smakar lika oblandad och vattnig som Gogreens gör. Alltså behöver jag inte bemöda mig att bära hem deras mjölk längre eftersom jag gör lika kass själv hemma.

En kvinna, en röst

Tänk dig att du läser rubriken ovan i EU:s valrättsakt.

Både min bror och min mamma har fått röstsedlar från två länder dvs. ett från Sverige och ett från Finland. Vi har undrat hur det kommer sig att det är så dålig koll på vem som har två hemländer. På Ekot idag uppmärksammades missen och en kvinna på valmyndigheten i Sverige konstaterade kallt att detta inte har gått att kontrollera trots att det i EU:s valrättsakt står "en man, en röst".

En man, en röst.

Vi lever uppenbarligen kvar i antikens Grekland i vissa avseenden. Visst, vi får rösta idag men min tro är att den orättvisa maktordningen upprätthålls i språket. För att komma vidare kan vi inte hålla fast vid sådana orättvisa formuleringar.

En person, en röst. Hur svårt kan det vara?

Möjligtvis är hus en god idé

Hittills har jag inte drabbats av "jag vill bo i hus"-manin och trodde inte att den var på kommande heller. Jag började mina levnadsår i lägenhet och flyttade vid fem till egnahemshus, som man säger på finlandssvenska, och även om jag trivts bra med det har mina egna framtidsplaner inte handlat om husdrömmar. Men nu när jag precis fick veta att grannen på andra sidan väggen som jag misstänkte att låg död i badkaret lever så dök huset upp i mina drömmar. Kanske kan trädgården få se ut som en djungel för jag kan åtminstone lyssna på musik hur högt jag vill. Grannen är inte död. Tvärtom är hon en snabb jävel som hinner ringa på dörren innan jag ens själv uppfattade ljudet från stereon. Hon gillar uppenbarligen inte house.

Inget partaj hos mig ikväll

Det är inte läge att bjuda hem folk på fredagspartaj. Igår flyttade jag mina grejer till lägenheten och eftersom vi inte har fått ordning på varken bokhyllor eller förvaring för kläder blir det mycket rörigt. Mitt i allt detta har jag målat mitt skrivbord samt kastat omkring mig böcker som jag använder för uppsatsen. Då och då stannar jag och tar tre djupa andetag för att stabilisera psyket.

Spurten

Jag är nu på slutrakan i mitt uppsatsarbete. Detta är skrämmande på ett sätt som får mig att kippa efter andan men samtidigt mycket, mycket skönt. Eftersom jag alltid gör uppgifter exakt inom den tidsramen jag tilldelats från början blir det alltid så att jag gör lite för lite ända fram till dess att målet syns. Då sätter jag i högsta växeln och det går så fort att jag inte hör vad någon annan säger. När ska jag lära mig att det går att ligga lite före och bli klar innan deadline?! Mister kan sådant och jag följer noggrant med hans arbete för att lyckas lista ut hur det går till.

Utmärkt

Att koka kaffe i samma filter två gånger gick hur bra som helst. Det jag gjorde var alltså att låta sumpen ligga kvar och ösa på med nytt kaffe vid andra kokningen. Succé.

Vad gäller det här med ekonomin kan man säga att den här bloggen aldrig behövt vara ett "jag lever fattigt i en månad"-experiment. Nej, här har studentfattigdomen alltid funnit mellan raderna på riktigt. Dock har jag aldrig spätt på att mitt liv levs med en rätt så tom pengapung. Anledningen till att jag skriver det här är för att en journalist på någon av kvällstidningarna genomförde ett sådant experiment. Hon gick till socialtjänsten och kollade upp hur mycket bidrag hon skulle få därifrån om hon hamnade i ekonomisk knipa. Det låg på sju,åttatusen kronor och på det levde hon i en månad. Självklart har hon fått en massa kritik för att hon låtsas vara fattig i en månad. På vilket sätt gör hon världen bättre? Är det inte bara falskt eftersom hon hela tiden vet att hon om några veckor har sina trettiotusen i månaden igen?

Kritiken är mycket befogad. Men för mig gav faktiskt hennes projekt någonting. I två intervjuer har jag hört henne berätta om de insikter det gett henne och båda gångerna gav det mig tröst. Hon berättade om oron för att tappa vantarna mitt i vinter, man har inte råd att köpa nya hur som helst, om oron för att bli sjuk, man har ju inte råd att gå till doktorn hur som helst, om alla trista lunchlådor, för man har ju inte råd att. Bla bla bla. Så tjatigt men så sant. Det vara bara så skönt att höra någon annan berätta om hur det är att vara pank.

Men! Och nu kommer en välkänd moralkaka. I ett större perspektiv är min fattigdom ett lyxproblem. Jag pluggar billigt, får studiebidrag och har familj och släktingar som stöttat mig ekonomiskt. Om tre veckor har jag en titel och kan börja rädda världen.

Ett experiment

Min misters minimala kaffebryggare fungerar helt okej, men frågan är hur den funkar när man återanvänder filtret från i morse. Flitrena är snart slut och jag som håller på att gå mot en personlig konkurs vill gärna spara in på allt som går.

För övrigt har min katt varit jobbig i natt och jag fick le extra sött åt mister i morse för att han inte ska komma på andra tankar och föreslå att min grejer, som kommer till vår lägenhet först på torsdag, ska stanna där de är idag. Lilla Chill har inte sovit en blund utan i stället klättrat runt på väggarna och hängt i allt som går att hänga i. Jag låg vaken och väntade på att något stort skulle rasa. Som den stora, fina, dyra teven.

Här blir inte mycket gjort

Jag sliter mitt hår och försöker lösa upp knuten i mitt huvud. Egentligen vet jag precis hur jag tänker men när det ska på pränt blir det mest bara märkligt. Samtidigt som jag reder ut begrepp som aktör och individ, kollektiv och grupper borrar min mr i hyllorna. Han har ett projekt på gång och just nu vet ingen riktigt var det kommer att landa. Innan han drog igång med det var han pappa på besök och berättade historier från sina två veckor i Paris. Han ville att vi ska sprida begreppet auktoritär liberalism.

Allt detta ljus

Nu börjar det bli jäkligt ljust på kvällarna och tidigt på morgonen. Eftersom jag har stora problem med att ljusa nätter ser jag inte alls fram emot midsommartiderna då det ju aldrig blir riktigt mörkt. Klockan är nu nio på kvällen men tittar man på himlen kunde det lika gärna varit halv nio på morgonen. Inte okej.

Död granne?

I lördags kom min syster på besök till nya lägenheten vid tolv på natten. Hon var taggad på årets schlagerlåter och letade upp varenda en på youtube så att jag och bror också skulle få ta del av låtarna. Detta var alltså mitt på natten och ljudet var rätt högt, men grannen som verkade så lättstressad förra helgen protesterade inte mot ljudnivån. I stället var det jag som tappade fattning till slut och sa att det var dags att sänka. Schlagerlåtarna började svida i öronen faktiskt. Nu rinner vattnet på ett märkligt vis i lägenheten bredvid vår och jag undrar vad som har hänt där på andra sidan väggen.

Lose Control - Waldo's People

REM-skivan jag köpte på en marknad i Tallin 1998 är åter i min ägo och jag ligger här och upplever gamla minnen. Vädermässigt var nittioåtta en riktig skitsommar. Karin och jag gick omkring i regnet i lilla Ekenäs och höll på att dö av tristess. Maj hade varit så fantastiskt och allt som fanns framför oss var ett sommarlov med sol och bad. Trodde vi. I stället kom ett ruskigt juni och dessutom hade vi fått för oss att spela rumpnissar på sommarteatern där en stor del av ensemblen bestod av dryga personer och mitt teatersinne började sakta att dö. Nej, det var inte en lyckad sommar men Karin och jag hade varandra. I juli när vädret var ganska fint stod jag i ett varmt bageri och svettades men när jag genomlevt det kom min älskade kusin från USA och just därför gör skivan lite ont att lyssna på. För inte visste vi ju då att vi åtta år senare skulle ta det mest hemska farväl.

Vi tillbringade några sommardagar tillsammans en sista gång 2006.


Saknad Cecilia
Det är sommar nu. Ett år har gått igen. På något sätt är sommaren det som delar upp året. Livet är så annorlunda då. En paus från den vanliga vardagen. Det är månader som man får tid att tänka över sitt liv. Trivs jag med det jag gör? Hur kände jag förra året vid den här tiden? Vad har hänt sedan dess? Massor. Slutet av förra sommaren var händelserik och rolig men hela tiden fanns det ett stort allvar under ytan. Jag spenderade mina sista dagar med Cecilia. Efterhand som dagarna gick blev hon sämre. Hon tappade talat och var virrig. Påminde mig om gamlingarna på jobbet. De dementa, men omtänksamma. Det är klichéartat att säga att Cecilia inte hade tid att tänka på sin egen sjukdom eftersom hon hade fullt upp med att bry sig om andra. Men det är faktiskt sant. Det kunde störa mig oerhört mycket att hon var så. Jag ville ju veta hur HON mådde. Hur hon upplevde sin sjukdom. Vad hon tänkte och kände. Hur hon förhöll sig till sin situation. I mejlen undvek hon alltid frågor på det temat. Jag höll på att bli tokig. En dag i augusti satt Cecilia och jag på varsin sängkant och tittade på varandra. Hon hade varit underlig och virrig. Jag mådde så fruktansvärt illa av att se henne så. Hon såg så söt ut när hon satt där. Nyvaken och yr. Hennes virriga sätt gjorde henne söt på något konstigt vis trots att det var just hennes sätt som visade på att det var riktigt dåligt ställt. Beviset på att tumören i hjärnan var på väg att ta över och kanske vinna. Ångestfjärilarna flög runt i min mage och tårarna var inte långt borta. Vi tittade på varandra. Cecilia rykte på axlarna så där som hon brukade göra. Hon var uppsvälld och lite tjock på grund av medicinerna. Jävla mediciner som ändå inte hjälper. Hennes ögon var glansiga men verkade ändå alerta. Hennes ansikte blekt. Jag försökte le. Hade så länge tänkt ställa frågor om hur hon upplevde sin sjukdom. Alla de där frågorna som jag skrivit i mina mejl, men som hon undvikit att svara på. Jag hade tänkt ställa henne mot väggen när vi sågs. Nu jävlar måste hon berätta. Men när tillfället väl komvar jag inte frustrerad och arg längre. Jag visste inte längre vad jag var arg på. Allting gjorde bara ont.Det var inte som på film, att jag såg alla våra lyckliga stunder tillsammans. Nej, vi satt bara där. Tysta. Tittade på varandra. Jag tänkte. Det hade ju funnit så mycket som jag ville säga men nu blev känslorna så starka. Minns inte vad som hände mer än att vi tittade på varandra. Att jag kände mig tom. Kände mig sjuk. Yr och virrig.

Fall On Me - REM

Det är fredag eftermiddag

Här på Södertörns högskolas bibliotek sitter jag och kämpar mot frestelsen att släppa uppsatsen och låta helgen börja. Men lika fort som det blev fredag kommer det att bli måndag. Och så kommer det att fortsätta till den 29 maj då det är inlämningsdag. Så jag trampar vidare. Bredvid mig har jag en fin skolkompis i samma sits och jag tänker att när hon får gå, då får också jag gå.

Försöker klargöra finlandssvenskarnas roll i Finland under den ryska tiden. Min uppsats går ut på att se individen, min morfars mor, och de omgivande strukturerna. Ungefär så skulle man kunna säga. Min mister kan kortfattat förklara detta bättre, vilket oroar mig lite med tanke på att det är min uppsats. Än så länge behöver jag en herrans massa meningar innan jag lyckats förklara uppsatsens syfte, metod och teori.

För övrigt så är det ju så att även de vänner jag inte delgett nyheten om mitt samboskap självfallet är bjudna att vara med och stressa upp min granne. I know you can do it.

Jag är trött nu.

Aggressioner

För vissa är det puckon i trafiken och folk som tränger in sig i köer som får hjärnan att koppla på aggressiviteten. För mig är det försäljare som ringer eller försöker få mig att skriva på avtal på gatan som gör mig förbannad. Förutom tvättstugan då. För där kan jag bli en sur jävel när folk har mage att plocka ut ens blöta tvätt från tumlaren trots att det är torktid kvar eller när de lagt in sin egen tvätt när ens pass börjar. Då är det ord som idiot, helvete, skit och fan som finns i min vokabulär och jag vet inte längre vad kompromisser och konstruktiva lösningar är. Så när jag denna morgon råkar ut för en störig tvättstugeincident slog den där arga sidan till och jag gjorde mycket lite för att försöka vara en schyst typ. Träffade dock aldrig den skyldiga efter som den personen, när jag kom ner andra gången, klokt nog hann ut med sina kläder från mina maskiner och hade vett nog att inte torka dem i tvättstugan

Kom på en annan sak jag heller inte har tålamod med. När nya grannar, som man först tror vill vara trevliga, kommer fram och hälsar när man flyttar in och sedan visar sig skita i vad man heter och i stället påpekar hur viktigt det är att det inte blir livliga fester eftersom det är så lyhört och hon har det så jobbigt på grund av det. Fasen vilken inflyttningsfest det ska bli.

Trög som få

I mitt uppsatsarbete pendlar jag mellan att känna mig smart och trög. Just nu är jag i den tröga fasen.

Rumba

Helgens flyttrumba har resulterat i träningsvärk och matthet så när jag nu ska återgå till mitt uppsatsarbete tar det emot. På något sätt ska jag ta mig till universitetsbiblioteket efter lunch för att där hämta upp en bok som verkar oerhört intressant för min uppsats. Jag har letat efter den länge och plötsligt dök den upp. Märkligt att vissa böcker finns på sökord som inte känns logiska. Eller kanske det är jag som är ologisk.

Igår blev det flyttöl på balkongen och i euforin blev både jag och mr lite småberusade. Vi satt där bland trätopparna och tittade på funkishusen.

Sambooo

Av facebook att döma har folk festat järnet under valborshelgen. En del tycks till och med fått minnesluckor. Oerhört skönt att mitt drickande inte resulterade i sådant. Har tvärtom varit en lugn helg med grill, sol, sällskap och vin. Därför känns det riktigt bra att sitta hemma själv ikväll och eftersom det inte kommer någonting av värde på teve blir det Wollter på P4 som får underhålla mig fram till midnatt i stället. Han tillsammans med min spikmatta och min katt.

Den här dagen har jag skurat mr:s badrum, dörrar, dörrkarmar, möbler och till sist fönster. Sju timmar höll vi på med en paus på ungefär en timme då vi njöt av tapas. Min mr ska i morgon lämna Kungsholmen för att våga sig in i ett samboliv med mig. Modigt, modigt. Nu finns det alltså all anledning att följa den här bloggen. Men en sak är säker, jag har en bra känsla för det här och ser fram emot alla romantiska sommarkvällar på balkongen.

För övrigt är jag spänd på att se hur länge det tar innan svininfluensan är bortglömd och media gått vidare till nästa sensation. För det här är ju en deja vu. 2003 satt jag med tjugotre andra på ett plan för 300 personer till New York. Då var det Sars som skulle döda oss. Men jag fick inte sars på den resan utan hade mer plats en någonsin och flygvärdinnor som hade tid att behandla mig som om jag vore kronprinsessan. Men vem vet, kanske detta är gången då det går illa.

Fri

Härligt med Valborg. Jag känner mig lite skönt befriad och funderar på att dricka vidare på vinboxen idag. Ska spara lite på det än och i stället ta en bok och en av Combos solstolar med mig ut på gården. Snart lämnar jag förresten den här delen av staden, för andra gången i mitt liv, för att återigen samla mina saker i en brödbil och ta dem tillbaka till Gärdet. Det knäppa är att jag inte lyckas ta mig från Östermalm trots att jag mer än gärna skulle bo i en stadsdel där mina favoritställen finns. Men ett förstahandskontrakt på Gärdet är det inte okej att gnälla över. Det är bara, bara, bara bra.