Barrundan

Igår gjorde jag och en vän en barrunda med start på Le Rouge i Gamla stan. Där satt vi i sköna röda sidenfåtöljer, drack drinkar och pratade relationer, politik och arbetsliv. När vi tyckte att det hade blivit för livat sökte vi oss till en hotellbar på Skeppsbron för att höra vad den andra sa men vi missbedömde den baren totalt och hamnade på ett förfestställe där låtarna spelades i max en och en halv minut. Om det är något som gör det svårt att slappna av så är det när en stressad dj byter låt varje minut.

Vi var inte de enda som hade missbedömt baren. Vid ett bord satt ett gäng uppklädda damer. Den yngsta kanske var åttiofem. Det var underhållande att se hur de i sina dräkter och prydliga frisyrer försökte få toalettbesöken överstökade fortast möjligast för att sedan bege sig från den stökiga baren, som antagligen var en lugn och fredlig plats då de kom dit. De trippade fram bland folket till det höga ljudet av r'n'b-låtar och var mycket malplacé.

Daniel - Bat For Lashes

En bagardotters minnen och bekännelser

Det tycks ha växt fram en ny tradition hemma hos mig. På lördagar börjar jag dagen med att titta i mina skafferier för att ta reda på vad som finns där. Om där finns mjöl och jäst bakar jag en deg utifrån ett recept, som jag inte riktigt följer. Den här lördagen blev det rågbröd, man skulle kunna säga att reissumies står som förebild, och det blev förvånansvärt gott. Mina förhoppningar om att brödet skulle bli ätbart var inte höga, men trots dessa negativa tankar blev det alltså mer än ätbart. Jag skulle kunna tänka mig att bjuda gäster på brödet. Ett bra betyg för en bagardotter.

Det att jag är bagardotter tog min hemkunskapslärare fasta på i högstadiet. En gång fick jag en utskällning då jag lagt ett tuggat tuggummi på köksbänken. "Och du ska vara baaagardotter", hojtade hon över hela rummet med sin hesa röst. Tyvärr var det samma gång som jag misslyckades med att laga muffins eftersom jag hade glömt bakpulvret. Vi tittade in i en ugn där smeten låg över plåten och kakformarna skymtade någonstans där under. Läraren var inte imponerad. Jag var i och för sig inte särskilt imponerad av henne heller.

Cold Shoulder - Adele

Rebeller

Min katt har en vän på besök och ett problem som uppstår då fler än en katt finns mellan samma väggar är att det är svårt att avgöra vem av dem som är rebellen. Jag möttes precis av en bajskorv på badrumsmattan och har ingen aning om varför en katt har anledning att vara missnöjd i mitt hem denna kväll. Det var länge sedan dylikt hände, därför är vännen skäligen misstänkt. Men Chillis kan bli tvär när man minst anar det. Det går aldrig att lita fullt ut på henne.

Ecoute le Temps - Brigitte Bardot

Oxveckorna och ängsligheten

På gymmet jag går har det varit proppfullt sedan jag återvände från min jullovsresa och jag har retat mig på svennebananidén att just på nyåret lova sig själv att börja träna. Men jag har varit tvungen att erkänna att jag är en svennebanan jag också. Min svacka är jag till exempel inte ensam om. Tydligen finns det något som kallas för oxveckorna, som infaller nu i januari. Trots att jag läst tidningarna de senaste veckorna har jag missat detta begrepp, men en kollega berättade om det under lunchen och förklarade att det handlar om att många upplever att livet i största allmänhet i motigt i januari.

Dessutom kom jag på mig själv med att inleda det här inlägget med att det varit "full fräs" på gymmet. Full fräs?! Detta raderade jag fort eftersom jag instinktivt tyckte att det var alltför klämkäckt och därmed bidrog till en töntig ton. Och tönt vill man ju inte vara även om det kanske töntigaste av allt är att tänka just så. Ängsligt.

Gatekeeper - Feist

Jag flyger upp ur svackan

Det fina med min arbetsplats är att jag har förstående och konstruktiva kollegor. När jag drar igång ett bittert tal om hur frustrerad jag känner mig över att inte hinna med delar de alltid med sig av sina erfarenheter och erbjuder sig att mejla mig material eller att över en kaffe berätta detaljerat om hur de lägger upp ett visst moment. Det här skulle inte funka utan dem.

3D-grejen på hitta.se är också himla bra för humöret. Jag flyger över ett soligt Stockholm och liksom upp ur min svacka. På några sekunder har man förflyttat sig från Fredhäll till Hornstull och sedan över Riddarfjärden och Kungsholmen. Detta får mig att be till världens alla gudar att min cykel överlever vinter och att den är villig att samarbeta om två månader. Jag ska cykla. Jag ska cykla. Jag ska cykla. Jag ska cykla. Som jag ska cykla.

Blue - Cat Power

Lite missnöjd

När jag tog examen sa min mormor att jag skulle se till att inte blir en lärare som gnäller, för det tycker hon att vi gör. Men jag vet varför lärare "gnäller". Det är för mycket en lärare ska hinna med på 45 timmar, det är orimligt och omänskligt. Vår omgivning påminner oss ständigt om att vi ska tänka på våra sommarlov, men en söndag i januari är den där sommaren inte lätt att leva på.

Det är det svårt att bedriva skola och undervisning. Särskilt när det tycks så mycket från alla håll och kanter. Det råder aldrig konsensus om vad kunskap är, vilken kunskap som är viktig, hur den ska växa fram, hur den ska behandlas, hur den ska bedömas och vilket jäkla betygssystem vi ska tillämpa. Och sedan ska ju verksamheten helst inte kosta några pengar. Det finns för många olösta konflikter som gäller alltifrån arbetstid, arbetsuppgifter och löner till kunskapssyn och skolverksamhet i allmänhet. Medan allt detta pågår försöker elever och lärare febrilt fokusera på det som är viktigt.

En kanslist på en skola sa till mig en gång att hon är förbannad på allt pappersarbete lärare har och att så mycket av vår tid går åt till att vända papper när vår energi och kompetens ska gå till eleverna och undervisningen.

Jag har på känn att de elever som haft mig sedan min debut som gymnasielärare har märkt att min energinivå ligger mycket lägre idag än för ett och ett halv år sedan. Jag äntrade scenen med ett leende och enorm energi. Ett och ett halvt år senare är jag en uppgiven människa som funderar på hur jag ska dra mig ur. Eller snarare hur jag ska kunna jobba heltid med det jag tycker om utan att behöva känna mig jagad.

Idag var det var fullt med folk på de två caféerna i Fredhäll som har helgöppet. Kanske kan jag öppna ett till och hålla studiecirklar. Studiecirklar för ungdomar, för dem vill jag inte gå miste om.

Everybody Wants To Rule the World - Tears for Fears

Det rann ut i sanden

Jag är uppenbarligen inte en bloggerska att lita på. I stället för att blogga sysselsätter jag mig med annat. I dag ska jag t.ex hjälpa en vän att flytta till en skitstor lägenhet och sedan kanske jag ger mig iväg till Rågsved på hemmafest. En äkta bloggerska skulle ju förstås ta bilder och skriva mer om allt detta, men eftersom jag tröttnade på mina banala inlägg om rufsiga håruppsättningar och degiga dagar i soffan rann bloggskrivandet ut i sanden.

Säkert kommer jag tillbaka.

En rolig grej som hände på jobbet igår var då en elev tyckte att jag skulle börja använda ordet chillkröka. Hans resonemang gick ut på att jag är tillräckligt ung för att kunna använda deras "ungdomsspråk". Själv tyckte jag som vanligt att det här med att diskutera förtäring av alkohol med mina elever är svårt. Herregud, klart att jag vet att de dricker och klart att de vet att jag också gör det. Men ändå ville jag liksom blunda. Får jag vuxenpoäng för det kanske?

Keep On - Do Not Adjust Your Set

Ogillar

Att sätta slutbetyg är en pärs. Jag ogillar processer som måste stoppas och då resultat ska ristas i sten. Men nu är det gjort och jag belönar mig själv med promenad, träning, bastubad och en lördagsmiddag med schysta typer.

It's a fire - Portishead

Om man inte var så hetero

Innan jul berättade jag om en misslyckad dejt för Combo. Han svarade trött "Äh men satsa på tjejer nu i stället". Att han säger så finns det flera orsaker till men just då hade han nya observationer från Flustret i Uppsala i minnet.

I mitt ena hallskåp hänger en regnbågsflagga och ibland tänker jag att den kanske symboliserar något i mitt liv. Den hänger där för att min katt inte ska leka sönder den. Men det behöver väl inte betyda att symboliken går förlorad för det? Faktum är att jag i mitt förra förhållande ibland drabbades av den stora harmen över att jag hörde till dem som förstärkte heteronormen. Vi levde i tvåsamhet och mycket vi gjorde kändes löjligt, för att så många andra gör likadant. Hand i hand kom vi på en upptrampad stig och gick i ett töntigt led. Jag klurade på hur vi skulle kunna göra för att inte upprätta hålla föreställningen om att det är en självklarhet att vi var man och kvinna och allt vad det enligt normer innebär. Men det kräver mycket av en själv och den där mannen. Om mannen är osäker och macho går det inte. Om han bär läppstift är det enklare föreställer jag mig.

Revolution 909 - Daft Punk

Hur gör vi nu?

Det är med oro jag tänker på riksdagsvalet i Finland som ska äga rum i år. Sannfinländarna kommer att göra braksuccé och min känsla är att de flesta känner sig maktlösa, uppgivna och frustrerade. En kommentar till artikeln Inget åtal för attack mot finlandssvenskar sätter fingret på en stor del av problematiken och ger uttryck för maktlöshet och frustration. Jag blir nyfiken på personen bakom kommentaren.

Ett utlänning i Finland har det mycket svårt att märka någon skillnad mellan finsktalande och svensktalande finländare. De är så utseendemässig och kulturmässig identiska från ett utlännings perspektiv att det är omöjligt att ser någon skillnad alls mellan dom.

Man märker ingen språk skillnad heller, tills man har borjat lära sig lite svenska och finska. Skillnaderna då verkar också som försvinnade liten. Obetydlig, kan man säga.

Men ändå strider de. Hur i helsike skall invandring och multikulturalismen fungerar i ett land där två så gott som identiska folkgrupper strider så hätsk med varann?

Hur skall ett sådan land handskas med invandrade folk som skiljer sig stort, båda utseendemässig och och kullturellt, från den stridande värdfolk?

Framtiden ser inte bra ut.

Som fredag

När tisdag känns som fredag är det lätt att vara nöjd.

I need some fine wine and you, you need to be nicer - Cardigans

Min damm av minnen

Det fanns en tid då jag hade en massa smeknamn. I en väns telefon stod det till exempel Sentimenalanna. För att jag var så sentimental, fick jag höra. Numera är det där en gammal god tid jag ser tillbaka på och under perioder minns jag den inte alls. Men igår drogs allting upp igen och jag kom att tänka på Virgina Woolfs enastående text Dammens dragningskraft. Hela ens historia ligger som i en damm. Det enda man säkert kan se är ytan, men därunder finns allt det där andra och ibland skymtar det fram. Man fångar upp sig själv och sina minnen, får tag i en gnutta, känner en känsla. Sedan tappar man taget. Man kisar med ögonen, står blixtstilla och försöker koncentrerat känna lite till som om man kunde åka tillbaka i tiden om man bara fokuserar tillräckligt mycket på minnet.

Sentimental är jag fortfarande, men kanske blev jag det innan mina vänner. För vännen som retade mig för det då han delar helt klart sentimentaliteten med mig idag även om han knappast själv skulle erkänna det.

En annan kär vän visade sig också ha vissa minnen nära till hand fortfarande. Trots att vi inte setts på över två år kunde han inte låta bli att även denna gång påminna mig om hur han kom till mig på sin moped i 27 minusgrader då vi var ett puppy love-par. Det var 1998, möjligtvis 1999. Nu är det 2011. Snart har det gått så länge att jag väl kommer bli besviken om han inte säger något om det då vi ses.

Herregud jag känner hur jag simmar in i en ny era.

Country House - Blur

Semester

Det nya året har inletts på det mest slöa vis man kan tänka sig. Karin och jag har legat i soffan förutom en sväng vi gjorde på stan i dag. Sakta sakta sakta gick vi in och ut i affärer här i Vasas centrum. Vi hittade absolut ingenting av värde. Därför gick vi hem till soffan igen. Men bra feelis har vi haft ändå. Det hade vi även på nyårsafton, som kanske borde firats med varannan vatten men vi körde på varannan bål i stället. Till en början hade jag svårt att hänga med på vad gästerna sa då flera av dem kom från platser som exempelvis Oravais. Men det är spännande med dialekter och jag spetsade öronen.

I morgon ska jag åka tåg ner genom Finland. Är faktiskt rätt så exalterad över att få se tågstationen i Seinäjoki, staden som Vasaborna tydligen avskyr, men är konfunderad över att behöva åka via Tammerfors när mitt mål är Åbo.