Jag läser vidare i rapporten om hur himla fantastiskt Finland ska bli. Där argumenteras också för att landet redan nu är ett av de bästa. Lista efter lista presenteras på länder som har de bästa utbildningssystemen, länder som är mest konkurrenskraftiga, länder som har de bästa kunskaperna i naturvetenskap och matematik. Finland ligger högt i dem alla, och likaså på listan som gäller jämställdhet mellan könen. Superbt. Det komiska är att de stora personligheterna som nämns i rapporten är Jukka hit, Pekka dit, Aarne här, Matti där. Gruppen som skrivit rapporten har missat att visa den finländska jämställdheten i praktiken. Men visst, Finland ligger bara på tredje plats i världen.
Och förresten, på tal om den där gruppen. Det leder in mig på nästa fråga. Vilka är de? Jag försöker hitta en sida där de presenteras och där de själva beskriver hur rapporten kommit till. Objektivitet kräver i mina ögon allt som oftast att den som ligger bakom ett resonemang, en idé, eller en åsikt kliver fram och säger "Hej, jag är den här personen som gör och kan det här".
Jag ska vara ärlig. Jag har mina misstankar. I en
artikel i DN framgår det att utrikesminister Alexander Stubb 2008 bestämde vilka som skulle ingå i gruppen. Han valde bland annat Jorma Ollila i Nokias styrelse och Esko Aho som är Finlands före detta statsminister. Jag ser framför mig hur ett gäng gubbar i kostym sitter med kaffekoppar och kliar sig i huvudet då de tänker ut vad som behöver göras för att Finland verkligen ska bli landet som "gives you a lesson", som ett kapitel i rapporten heter.
Gänget som träffades har varit smarta och verkligen tänkt till. De har varit kritiska, kreativa och fantasifulla. De har varit finurliga. De har tänkt på språk och design lika mycket som på innehållet. Jag gillar mycket av det som står i rapporten. Det är bara det att det märks att det är flera som borde varit med, men som inte varit med.
Om jag hade varit med, och nu kommer mitt tips, då hade till exempel idéerna för hur den finska skolans pedagogik ska nå ut till världen inte handlat om att man bara filmar en lektion, då det kommersiella evenemanget
Lysande lärare kör igång (
s.243). Då hade i stället fokus legat på ett helt moment, ungefär fyra veckor, för att det ska gå att se processen och progressionen. Den som ser endast en av mina lektioner får en alltför lösryckt bild av det eleverna och jag sysslar med. Möjligtvis är det annorlunda i naturvetenskapliga ämnen eller kanske faller just den pedagogik jag arbetar efter inte inom ramen för tävlingen
Lysande lärare.
Åter till gängsammansättningen. Det framstår som att det saknas dynamik i gruppen. Det räcker inte med smarta män utan det krävs en mångfald av människor då stora idéer skapas. Unga människor från olika delar av landet, icke-vita finländare, kvinnor och män med olika erfarenheter, kompetenser och bakgrunder. Gärna också killar som klär i läppstift.
Slutligen har jag några frågor om vad som ska hända nu, när rapporten är färdig. Hur ska idéerna omsättas i praktiken? Vem kommer att följa upp att de som tilldelas olika uppdrag faktiskt gör som gruppen skrivit? Hur når den ut till finska folket? Per e-post? Hur ska rapportens innehåll förankras hos de som lever i landet? Alla kommer att behövas för att det ska bli verklighet. Tiden är nog den rätta nu då ett riksdagsval närmar sig och Sannfinländarna ser ut att göra sitt bästa val någonsin.
I förrgår återkallade vi våra sommarminnen från Paris då vi åt sniglar på Fransmanni i Vasa. Gött. Igår var vi på en intressant spelning på Doo-Bop. Tre unga killar spelade låtar på ett avslappnat och bisarrt vis. Det var experimentellt och vi skrattade mycket. Jag är så avslappnad nu att både kropp och själ går på lågvarv. Massören Tapani har ett finger med i spelet för efter att han knådat alla delar av min kropp blev jag som kokt spagetti. Tur att det enda som behöver göras nu är att planera och förbereda en nyårsfest. Härligt. 
Chillis är med mig, i vått och torrt.
Snappertuna kyrka är fin. 
I Karins bastu var det mysigt. 
Joline blev upptagen i den kristna församlingen.
