Teaterkväll

Har varit på Citizenship på Unga Dramaten med en klass i kväll. Den var riktigt bra. Radioheads Creep och The Knifes Silent Shout var två låtar som bland annat framfördes på ett mycket berörande vis. Själva handlingen bestod av ett gäng ungdomar som försökte komma underfund med sig själva. Tragikomiken gjorde att man skrattade trots att de pratade allvar. Om att skära sig och om att inte komma underfund med sin sexualitet.

En ambivalent och överarbetad lärare var den enda vuxna bland karaktärerna. Jag skruvade lite på mig där bland eleverna på grund av en obekväm känsla som smög sig på. Vid ett tillfälle kommer läraren plötsligt ner från ett hål i taket iklädd korta shorts och beter sig på ett oväntat vis.

Eleverna som inte var övertygade om att det var värt att kasta bort en kväll på teater innan pjäsen var omvända när vi lämnade Elverket.

Ta nu del av en vacker muslimsk halal-poplåt.

Al Mu'allim - Sami Yusuf

Crazy moon

Har aldrig sett en så galen måne som ikväll. Sov dåligt förra natten och kanske var det i väntan på den. Stor, gräddvit och magisk hängde den på himlen nu när jag kom hem. Mäktigt.

Mindre mäktigt kändes det i dag när brandlarmet gick tjugo minuter efter att jag delat ut ett skriftligt prov till mina elever. Man vill inte tro att det är sant när det drar igång ett tjut som får öronen att värka. Allra minst vill man just då vara den ansvariga som tjugosju elever tittar frågande på. Självfallet hade jag inte klasslistan med mig och bad till gudarna om att branden inte var allvarlig så att jag skulle kunna springa in på arbetsrummet och slita med mig listan ut på gården. Ville ju inte verka ansvarslös inför chefen.

Väl ute på gården, med klasslistan, bad jag den längsta eleven i klassen kolla upp att alla var på plats. Jag drunknade liksom i mängden och eleverna flöt in i andra klasser som stod runt omkring oss. Känner inte den där klassen så bra. Det finns minst tre Jennifer och lika många Josefin. Omöjligt att minnas vem som sist och slutligen heter vad.

Det var på grund av en smörgåsgrill i cafeterian som man behövde utrymma 1000 personer. När det blev känt kunde vi återgå till provet och säkert hade de som inte kunde g-frågorna tidigare hunnit lära sig några av dem tack vare brandlarmet. Väl vore väl det i så fall. Perfekt tillfälle att lära sig sådant man annars inte brytt sig särskilt mycket om.

Vackert värre

Moto boys Beat heart måste vara det finaste som går att höra.

Önskar att jag också var lite mer queer. Men det är väl bara att bli.

Trettioårsfest, eller snarare kris

Igår var jag på fest. Avslappnad, social och kanske till och med lite rolig. Av festens gäster att döma har vi som inte fyllt trettio än en kris att se fram emot. Särskilt killarna verkade hispiga över sin ålder. Den ena behövde jag peppa att inte ge upp sin önskan om en låtskrivarkarriär och en annan behövde jag påminna om att inte vänta för länge. Han löser sin trettioårskris genom att bygga en studio och på allvar ta tag i sin musik. "Bygg inte för länge, börja bara spela", sa jag. Den ena funderar på att sluta spela och den andra på att börja.

Ett par hade köpt en gård mitt ute i ingenstans samt fem kor. Detta tolkar jag också som ett tecken på trettioårkris. Födelsedagsbarnet i sin tur påminde oss gång på gång om att hon fyller trettio först nästa helg och således bara är tjugonio fram till dess.

Själv blev jag kallad för lammkött när jag uppgav min ringa ålder.

Young Love - Moto Boy

85%

När jag kom till jobbet i dag fick jag höra ett rykte som sa att jag ska få jobba kvar i höst. "Det är mer än vad jag vet", sa jag och hoppades på att chefen skulle visa sig så småningom. Strax därefter gjorde han det och kunde bekräfta att ryktet var sant. En tjänst på 85% ser de ut att kunna ge mig men ingenting är spikat än. Jag håller tummarna och tackar min chef och kollegor som poängterat vikten vid att ha mig kvar på skolan. Chefen såg lite besvärad ut eftersom han inte kunde erbjuda mig en heltidstjänst, men jag lovade honom att detta räcker gott och väl. Herregud, jag är ju knappt levande just nu. Har i ärlighetens namn jobbat extremt lite på jobbet sedan i onsdags. Har stått pall under lektionerna och sedan mest andats. Allt för att överleva.

Min religionslärarkollega skrattade nästan ihjäl sig idag när jag berättade att jag just nu tillbringar min fritid liggandes på min spikmatta och lyssnades på regnskogsregn. Han kunde inte ta nästa tugga av sin lunch på flera minuter efter att jag sagt det. Sedan skämtade han om att vi väl snart ser en ambulans som hämtar mig härifrån. "Hon har blivit alldeles kollrig", sa han. "Du ser inte så pigg ut du heller om jag får säga så", försvarade jag mig. Vi skrattade högljutt i personalrummet och förlängde förhoppningsvis våra liv en aning.

You're lost little girl - The Doors

Provtillfälle

Igår kom jag trött tillbaka till jobbet. Höll mitt första skiftliga prov i religion om judendomen och kristendomen. Eleverna tyckte den stora frågan var jobbig och svår. Några kved och tittade på mig som om de trodde att jag skulle ge dem en lättare uppgift om de såg alltför besvärade ut.

Jag försökte jobba lite under tiden som eleverna kämpade. Det gick så där. Försökte diskret att öppna mitt lilla chokladpaket under katedern, men två elever längst fram anade oråd och tittade på mig med smala ögon. Jag tog fram chokladen, kastade in en bit i munnen och log mitt allra snällaste leende. De skrattade och skakade på huvudet.

Började oroa mig för att raderna jag hade gett dem att skriva på var för täta. Shit, jag måste ju kunna läsa allt det de just nu sitter också skriver. Suck. Eleven längst fram har en handstil som får en lärare att slita av sig håret. Jag böjde mig fram över katedern och viskade.

"Du, du kan skriva på varannan rad om du vill"
"Nej men det går bra"
"Okej..."
"Det här som jag skrivit på sned i marginalen är bara en kommentar", han pekade på sina krumelurer.
"Men tänk på att jag ska läsa det där"

Han började skratta och tjejen bredvid också.

"Du kommer kunna läsa det, eller kanske inte. Det kommer ta en del tid att rätta det här provet"
"Mmm"

Ro

"Ro, jag vill känna ro, ro jag vill känna ro damdammm lalaalalaa"

Eller nej, tro var det visst som Marie Fredriksson sjöng. Slog det mig sedan, efter några vändor om ro. För just den texten passar mitt lilla liv bättre nu. Jag tittar på mina katter och försöker lära mig av dem. Jag lyssnar på Freda's låt Alla behöver från 1993 som handlar om att alla behöver tid. Om hur solen ska kyssa bort alla problem.

Suck.

Jag läser Tillsammans är man mindre ensam och ler för mig själv åt de knäppa dialogerna, åt de roliga människorna. Jag längtar till Paris och sommar. Tänker att kanske jag ska köpa en longboard och slå sönder knäna, men att det kan det vara värt. Tänk att rulla fram på trottoarerna och känna ro.

Men först ska febern gå över, sedan ska jag lära mig att jobba som folk. Så där att man ger allt, men ändå har en massa energi kvar på ett annat konto sedan när man lämnar sitt jobb.

Tro - Marie Fredriksson

Tålmodigt försöker jag hålla ut

Jag älskar mitt jobb. För första gången i mitt liv behöver jag inte låtsas om som om det vore så. Behöver inte verka överexalterad när jag säljer bensin eller torkar rumpor. Det var alltid lika jobbigt att gå på arbetsintervjuer och skriva arbetsansökningar för jobb som man verkligen inte ville ha men som man var tvungen att ta. "Jag brinner verkligen för att plocka upp chipspåsar på hyllor", fick man sitta och påstå. Aldrig mer vill jag göra det!

Däremot står jag nu inför ett annat problem. Jobbet jag älskar är bara lite för mycket. Jag orkar knappt leva på min fritid, mitt arbete styr allt. Efter två fredagsöl är man som i en trött dimma, man går hem och vaknar alltför tidigt nästa morgon, vilket resulterar i att man är lika trött på lördagskvällen. Och då blir det samma visa på lördag som på fredag. Sedan är det söndag och har jag då lyckats festa till lite mer på lördagen än vad jag egentligen orkade med så går hela den dagen ut på att vila, vila, vila. För att vara fit for fight för religionslektion kl.8.30 på måndag.

Jag upplever en viss frustration.

Har tänkt att jag tålmodigt ska låta jobbet styra mitt liv under mitt första år som lärare. Sedan ska jag jobba och orka leva på min fritid samtidigt. På något vis ska den stressade situation som en gymnasielärare befinner sig i inte komma åt mig nästa år. Om jag har ett jobb då. Det fina är att min chef just nu gör allt för att få behålla mig trots att jag inte riktigt får plats på skolan nästa år. Och trots att jag erkänt att jag är trött så trött. Han lyssnar och säger: "Vad finns det som du tror att jag kan göra för att underlätta?".

P2, spikmatta, katter, vänner, ett roligt jobb och en bra chef. Typ så ska man väl klara sig till semestern.

Tonåringar är inte alltid det bästa jag vet

Okej, var knäckt igår. Arbetspasset med min mentorsklass blev bara för mycket. Jag såg ett svart hål och man vill inte hamna in i ett sådant. Tappade tålamodet och tog till orda.

"Hur tänker de som lämnar bärbara datorer på en hög som om de vore papper!? De ska till datavagnen i skåpet på trean! De vet ni! Ska jag springa fram och tillbaka för att få dem på plats eller ska vi göra det tillsammans!? Jag arbetar inte på restaurang och serverar inte på silverfat. Det är inte mitt jobb!"

Sedan gick jag hem och la mig på soffan.

Mina stackars betygshetsiga och "hej-allting-kretsar-kring-mig"-aktiga tonårselever var droppen som fick min bägare att koka över. Men precis då när jag gick omkring och kokade i korridorerna hjälpte två av mina elever mig med att få de bärbara datorerna på plats och en av dem passade då på att tacka mig för mitt tålamod. Jag har envisats med att han ska få kolla upp om han kan få åtgärdsprogram och rätt att skriva på dator vid provtillfällen, vilket han varit skeptiskt till. Det är ju tydligen skitpinsamt att få hjälp.

"Tack för att du inte ger upp fast jag är så negativ. Jag ville bara säga det."

Det värmer.

Tröttheten

Okej, vissa ungdomar tar knäcken på en. Man blir helt slut. Betygshetsiga och lite klängiga. Trots att man är pigg innan ett dubbelpass kan man vara på gränsen till avgrunden när man avslutar det. Man pratar med en elev, läser dennes text och svarar på fem frågor samtidigt som man försöker söka svaret på den första. Under tiden som detta pågår är det minst tre andra elever som står i bakgrunden och försöker få ens uppmärksamhet. Viftar med texter, pratar något slags teckenspråk med en eller hojtar rakt ut.

Fattar inte varifrån simultanförmågan kom när jag började jobba. Den bara fanns där. När jag pluggade var jag mest okoncentrerad hela tiden och behövde läsa en text två gånger innan jag kunde säga något vettigt om den. Nu rinner det konstruktiv kritik ur mig som om jag vore född med förmågan. Men det tröttar ut mig. Så in i Norden.

Klassen som fick ta del av min människan och litteraturen-genomgång i morse verkade tillfredsställda. De är i allmänhet lugnare än de i min kära mentorsklass som lett till tröttheten idag.

Nu är det P2 som gäller. Och snart lite vin och räkor med en vän. Torsdagar är numera minifredag hemma hos mig.

Mitt liv som lärare

Klockan 8.30 idag har jag utlovat en föreläsning om människan och litteraturen. Har ett tema på svenskan som jag kallat Människan och ja, då passar det ju bra med en sådan föreläsning. Glatt gör man en planering och allt känns så bra när man delar ut den till eleverna. Sedan blir man själv lite förvånad när man tittar på den ibland. "Jahaa, vilken intressant föreläsning", tänker man och sen drar ett ångestsug genom magen när man inser att det är ju jag för fasen som ska hålla den. Så intressant.

Igår när jag gick och la mig hade jag en plan B i stället för plan A, som var föreläsningen. Men på morgonnatten har jag i dvala tänkt ihop en föreläsning om människan och litteraturen. Så nu ska jag dra iväg och se hur länge plan A håller.

Min nya arbetsmoral

En novemberdag 1983 föddes jag i ett bageri i södra Finland. Innan detta tog min mamma några brödbeställningar, krystade ut mig en stund senare och strax därefter sålde hon några tårtor. Under tiden bakade pappa limpor på löpande band.

Riktigt så var det kanske inte även om jag misstänkt det många gånger under min uppväxt och gör det än idag. Mina föräldrar är arbetsnarkomaner och har haft café och bageri så länge jag kan minnas. Och jag har på ett eller annat sätt varit inblandad i deras affärer hela mitt liv. Det är med den starkaste hatkärleken jag tänker på deras företag. "Det ger oss mat på bordet", har pappa hävdat när jag som en arg tjur frustat ut att jag är trött, så trött på bageriet. Det är inte lätt att ofrivilligt ingå i ett familjeföretag och särskilt inte som tonåring. Föräldrarna härskar fortfarande över en och hur man än försöker säga nej så blir det som om man skulle sagt ja.

Jag hör att det här inte låter bra. Jag är fortfarande sur.

Det min poäng skulle vara med detta idag var att jag håller på att lära mig en ny arbetsmoral. På min nuvarande arbetsplats, ja på alla jag varit förutom mina föräldrars bageri i egenskap av bagardotter, lär man sig att man har den tid man har. På den tiden gör man sitt bästa och sen är man klar. Sen går man hem och lever livet. Min ena chef gjorde tummen upp förra veckan när jag sa att jag har en pakt med mig själv nu som går ut på att jag inte ska jobba efter klockan 18.00. Min andra chef ifrågasatte starkt att jag befann mig på skolan när det var måndag och sportlov. Likaså vaktmästaren. De ville inte se mig där. De skakade på huvudet och sa "gå hem". I höstas frågade chefen uppriktigt mig varför jag var kvar på jobbet efter 11.00 om jag inte har lektioner. "Du behöver inte vara här. Du får jobba där du vill", sa han. "Jo men jag trivs här, därför är jag här", svarade jag.

Det är precis den stilen jag behöver möta. Det känns tryggt att veta att mina chefer litar på mig och vet att jag gör ett bra jobb. Det har gjort att jag kunnat jobba med gott samvete. Jag behöver inte jobba gratis och jag är kompetent nog att göra ett jobb på den tiden jag är tilldelad. Detta försöker jag även lära mina elever. De har aldrig deadline på måndagar till exempel, även om de ber om det. "Ni ska vara lediga på helgen, inte reda ut etiska dilemman i pm till mig eller fundera på vad Dantes allegori kan tänkas handla om, sånt är vardagarna till för"

Sweet child o mine - Taken by trees

Uppbrott tär på ens krafter

Helgen har gått i vilans tecken. Vandrade sakta på min fysiska krigsstig igår och tog sedan tunnelbanan till Kungsholmen för att där inmundiga en sallad som gick helt emot vatakostens alla regler. Gott var det och ganska bra mådde jag ändå. På vägen till cafét ringde pappa och pratade lite om livet. Han ringer ungefär varannan vecka för att prata lite. De senaste månaderna har jag tyvärr inte svarat alltför upplyftande på frågan om hur jag mår. Har ärligt sagt att nej så jävla bra är det inte och att bättre kunde det få bli. Ganska ofta instämmer pappa i detta och konstaterar att livet är rätt så jobbigt om man ska vara uppriktig. "Jag har ändå mamma jag att prata med, men du har ju ingen nu", resonerade han igår. Mycket förbryllad kontrade jag med att jag har flera personer att prata med och att jag tror att man i första hand ska skapa goda vänskapsband än att lägga all energi på att hitta ett kärleksförhållande. Det ska man snarare akta sig för.

Love is blindness - Cassandra Wilson

Att bli

"Att vara, det är att ha blivit, det är att ha blivit gjord sådan som man framträder"

Simone de Beauvoir har uttryckt så många kloka ord att man blir alldeles exalterad. Det som jag är så trött på kan plötsligt te sig spännande när hon sätter ord på fenomenen och problemen. För det är ett problem att inte med säkerhet kunna veta vad man själv faktiskt vill och vad man tror att man vill. Man vet inte vem man är och knappt ens vad man blivit. Lättast är det för dem som lever i ovetskap om att besluten de tar inte kommer ur dem själva utan genom omgivningen.

En vän känner frustration över att det i en av hennes umgängeskretsar pågår en gravidboom just nu och att det har lett till att hon gång på gång får frågan om när hon och hennes kille ska skaffa barn. Hon försöker snällt förklara att det inte är aktuellt nu och byta samtalsämne, men det är inte lätt. Samtalet hamnar ständigt i gravid- och barndiskussioner. De försöker, av omedveten dumhet, göra henne till något annat än den hon är. Klart att man vill skrika rakt ut till slut, att alla andra dimensioner av livet och världen finns kvar fortfarande trots att de bestämt sig för att bli mammor.

För ett år sedan pluggade jag med Mamman. Jag kallade henne så för att hon alltid hittade en koppling till sitt moderskap. "Ja, de som inte har barn, kan ju inte förstå det här men...", kunde hon börja. Hon ställde en fråga till mig i början på terminen och den var: "Har du barn?". Eftersom mitt svar var nej, hade hon inget mer att fråga mig om. Jag undrar vem jag var i hennes ögon. En stackars tjej som ännu inte blivit Mamma och därför inte vet något om livet?

I slutet av terminen orkade jag knappt tilltala människan. Inte heller lyssna på henne. Säkert blev jag otrevlig mot henne.

Lost and found - Taken by trees

Rättvis och orättvis politik

"De som argumenterat för ökad ojämlikhet har inte uttryckligen argumenterat för ökad orättvisa, det hade nog uppfattats som stötande, utan för ökad frihet. Ökad frihet betyder i det här sammanhanget ökad frihet för individen att nå den position i samhället som han eller hon förtjänar och framställs därmed som ett steg mot ökad rättvisa."

Det är alltid lika skönt när någon annan formulerar ens frustrerade tankar så att de går att förstå. Senast var det Göran Rosenberg i DN. När individens frihet går först är det alltid andra som förlorar på det. Självklart blir det orättvist. Det är en besvikelse att många ändå för politik med individens frihet som prio ett.

Men visst "ju bättre de får det, desto sämre för mig", var det någon som sa.

Najs

Det är himla fint här som jag bor.

Röjarresan

Andra delen av påsklovsveckan kommer jag att spendera i Göteborg. Länge, länge har jag tänkt att jag ska komma i väg dit. Nu är äntligen tåg och boende bokat och betalat. Den 4 april stiger jag och Combo, han får fortsätta heta så, på ett tåg med en flaska vin och börjar röjarresan.

För den som undrar hur det kommer sig att lärare kan ha alla dessa långa härliga lov kan jag berätta att en heltidstjänst innebär 45 timmars jobbvecka. Jag som jobbar 90% ska alltså hinna med mitt jobb på 40 timmar, vilket är knivigt när man är ny. Så ligger det alltså till. Därför är det lätt hänt att man är slutkörd. Precis som 7 timmars dagar är betydligt skönare än 8 timmar, är den där nionde timmen kännbar varje dag. Fast kanske mest på fredagarna då man är inne på timmarna mellan mellan 40 och 45. Så att sånt, som man säger i Finland.

Superstylin' - Groove Armada

Tristan får inte heller som han vill

I dag har jag bland annat betygssatt boksamtal genom att läsa protokoll som mina tvåor har skrivit i samband med sina samtal om Bediérs Tristan och Isolde. Har fnissat åt att det i protokollen står att de har svarat saker som "fantastiskt" och "detta är en oerhört viktig bok, jag är tacksam att Bediér skrev om den till prosa" på frågor om hur de ser på relevansen med att läsa äldre litteratur. De kanske menar allvar, eller så bjuder de till för att få högt betyg. I vilket fall som helst roar det mig att läsa.

Roande var det också att läsa en killes svar på frågan vem av karaktärerna han sympatiserar mest med i boken. "Jag sympatiserar med Tristan eftersom han vill ha något han inte kan få, vilket jag kan identifiera mig med", konstaterade han.

Don't let me be misunderstood - Nina Simone

Parisplaner och lite kiss

Ännu en kväll framför datorn. Parisplanerna är i full gång och så småningom börjar vi förstå oss på hur kollektivtrafiken funkar och vilka områden som kanske är något för oss att bo i. Den som sitter på information som behövs när man planerar att hänga i Paris två veckor i juli får gärna delge mig den.

För övrigt har min Chill fått stärv. Hon kissar på olämpliga platser. Senast på min jacka. Det kommer inte vara populärt på jobbet i morgon att jag luktar kattkiss.

A la fin de l'été - Brigitte Bardot

Grattis man

Firar den där kvinnodagen med Nour el-Refai på Youtube, en cider, lite cyberhäng, parisplanering och snart ett bad. Kolla, kolla.

Fattar inte de där som köper rosor till kvinnor idag. Vad handlar det om? Detta är en sorgens dag. Upp till kamp. Se verkligheten som den är och sluta gå runt och förneka normativa föreställningar och förtryck. Möjligtvis kan taggarna på roskvistarna användas i sammanhanget, men det är tveksamt.

Det är männen som kan gratuleras. Om man absolut vill gratta någon.

Ensam i flersamhet

"Men hur ska det gå för dig", undrade min mormor när vi pratade om vad vi lagar för mat till vardags. Jag konstaterade att det var smidigt att ta en sväng förbi matbutiken och handla med sig färdigmarinerad kyckling som blir klar av sig själv. In i ugnen en timme så är det klart. Och det var sedan jag tillade att ännu bättre blir det när man bor själv. För då räcker maten till en lunchlåda och ännu en middag. Då kom hennes kommentar om hur det ska gå för mig. Mitt svar var inte mycket mer än ett skratt och ett "skitbra juh".

Kanske är det meningen att jag ska gå omkring och sukta efter nästa relation nu. Någon att dela tillvaron kristligt med. Så synd då att jag inte suktar alls. Sitter lättad i denna stund och väntar på att min kyckling i hemlagad marinad ska bli färdig i ugnen. Ensam.

Varför klingar tvåsamhet så fint och ensamhet så trist? Ensamheten är ju en verklighet vi inte kan annat än acceptera. Vi är sist och slutligen alltid ensamma om vår upplevelse, om vårt liv och om vår död. Vi kan bara dela det med andra. Jag lever ensam i flersamhet skulle man kunna säga. Många goda vänner har jag som engagerar sig i mitt liv, som vill veta vad som händer, som försvarar mig och delar ilska, glädje, sorg och hopp. Jag föredrar det, än ett förhållande som handlar att vara ensam i tvåsamhet.

A change is gonna come - Lauryn Hill

Spännande

Ibland blir livet lite för spännande för att man ska stå ut med det. Man blir liksom trött bara. Orkar inte ens handla med en gång, vilket ofta är till ens fördel.

För min extrakatt Lusse blev det lite för spännande denna natt då hon hamnade ute i trapphuset. Hörde en katt ropa och tänkte att det väl var ännu en löpande hona som utan att tänka på andras välmående raggar hanar högljutt om natten. Blev nyfiken och öppnade ytterdörren. Och där stod hon lilla Lusse.

Vad jag ska göra med min paradoxala Chill vet jag ej ännu.

Tears in a cup - Cats on Fire

Magen vet hur det ligger till

Det nya jobbet har lett till extrem stress som jag redan från början förstått att man måste ta hand om. Spikmatta, klassisk musik på P2 och lugnande yogaövningar har hört till min vardag de senaste tre månaderna. Det håller mig i ganska bra balans, men jag behöver avancera. Därför läser jag Deepak Chopras Perfekt hälsa som jag köpte för fem år sedan. Den talade inte till mig då på samma vis som den gör nu.

Jag har helt klart doshan vata i obalans. För att få den i balans ska jag äta varm mat, oljig mat och se till att få rikligt med vila. Ayurveda, den 3000 år gamla indiska läkekonsten som det här bygger på, handlar om att hålla vata, pitta och kapha i balans. Om man är uppmärksam märker man obalansen i ett tidigt skede och kan förbygga alla möjliga obehagligheter.

Vissa svårigheter stöter man på när man ska leva efter ayurveda. Regelbundenheten, som ska få vata i balans, är ett exempel. Det är inte kul att behöva lägga sig senast 22.30 på fredagar och lördagar. Det är inte heller särskilt lustigt att stiga upp mellan 6.00 och 8.00 på helgen, dricka varmt vatten och tömma tarmen. För det ska man enligt det här.

Rim och reson måste väl ändå anses vara lika viktigt som regelbundenhet? Fundamentalism skulle det närmast liknas vid om jag ska följa den ayurvediska dagsrutinen, dinacharya, till punkt och pricka.

Det jag försöka jobba på är att äta i lugn och ro. Jag ska njuta av den oljiga, varma maten och undvika hetsiga diskussioner vid matbordet. För hur lugnt man än försöker äta skvallrar hjärnan till magen om det pågår oroliga och bråkiga diskussioner i samband med måltiden. "Magen vet hur det ligger till", skriver Chopra.

VIP - Jungel Brothers

Back to the future

Nu minns jag igen hur lätt det är att stirra sig blind på en dataskärm i fyra timmar. Utan att fatta det själv går de där timmarna. Internet tar ju aldrig slut! Det är som universum, så stort att man inte förmår att förstå.

Åttiotalets glada dagar är alltså över hemma hos mig nu. Det är med blandade känslor jag är tillbaka i framtiden. På åttiotalet läste jag böcker och tog mig äntligen igenom en hel del skönlitteratur som jag som internetmissbrukare aldrig fick tid för. Måste på något vis lyckas balansera mig.

Higher grounds - Cats on Fire

Vuxna tider

Sov till elva i morse, vilket är en överraskning nu för tiden. Sedan jag blev en vuxen, arbetande människa har jag inte sovit längre än till 8.00 på helgen. Men efter två kvällar på stan och fem timmars sömn per natt är jag återställd från den vuxna dygnsrytmen. Herre gud, det är ju som att jag har småbarn att mata innan åtta på helgmorgnarna. Kan dock inte låta bli att tycka att det är mysigt med tidig frukost när vintersolen kämpar sig upp.