Hebron

Förrförra veckan på torsdagen hängde jag i Hebron några timmar.

En checkpoint mitt i stan på vägen mot Ibrahimmoskén.

Många shoppingstråk var mörka på grund av att man skyddade sig från bosättare som bor i de övre delarna av byggnaderna. Här är det lakan som hänger, på andra platser är det galler som skyddar mot stenkastning bland annat.

Ibland var det färggrant.

En köttslamsa dök upp från ingenstans. Lite otrevligt i min mening.

Ibrahimmoskén sitter ihop med en synagoga. Platsen är heliga för judar, kristna och muslimer eftersom Abraham med flera viktiga ska vara begravna här under. Abrham, hans fruar och barn är ju de abrahamitiska religionernas urfamilj.

För en västerlänning var det inga större problem att ta sig igenom kontrollen utanför moskén. Mer krångel var det för våra palestinska vänner men de hade innan befarat att de inte skulle släppas in.

På andra sidan dörren hördes judiska böner. Vi var klädda i kåpor och det var den enda gången på resan som jag var tvungen att täcka mitt hår.

Lilla huset till vänster är Saras kenotaf dvs skengrav

Jag fascinerades av taket och lamporna.

Efter stunden i moskén var vi ute bland marknadsstånden igen.

Hebrons borgmästare bjöd på paradrätten kyckling och ris. När vi mumsade i oss detta nåddes vi av nyheten om Khadaffis död. Ett minne för livet liksom.

Utsikt över Hebron.

Vi gick på fotbollsmatch. Här är läktaren för män. Palestina mötte Japan. Japan vann med 22 mål om jag inte missminner mig, vilket inte vore konstigt för på läktaren tittade jag mest på den fantastiska utsikten. Eller allra mest fokuserade jag på att inte somna. Det var torsdag och schemat vi hade den där veckan på Västbanken var inte nådigt. Sa till eleven jag satt bredvid att "om jag ramlar ner mellan bänkarna så är det för att jag somnat". Eleven sa då att hon förstod vad jag talade om. Dagen innan hade hon själv varit så trött att hon gick in på en toalett för att få sova och vara ifred i två minuter. Det var en tuff vecka

Stadions yttervägg.

A Heart Like Yours In A Time Like This - The Deportees

Veckans sista timmar

Sitter med djävulshorn i huvudet och funderar på att avsluta den här veckan. Först ska jag bara skriva ner några punkter eller snarare krav på vad jag måste åstadkomma i morgon. Denna veckan måste vara min minst produktiva vecka de senaste tre år. Det är ovant och jobbigt att inte få mycket gjort.

De här djävulshornen sitter på ett diadem förresten. Ett spår av gårdagen som innebar att tidningen kom nådde min hall innan jag gjorde det.

Just nu - Laleh

Låten och gränsen

It's up there är en sjukt bra låt och vid 6.48 fantiserar jag alltid om att jag står på ett fullproppat dansgolv klockan fyra på morgonen. Tänkte skriva en grej till men kom på att jag passerar en gräns då. Knark är inte okej.

Saturdays - Cut Copy

Singelliv

Man förbereder sig för en fest med folk man inte känner och konstaterar att det är för stökigt hemma för att få oväntat besök. Diskar. I fall att.

Revolution 909 - Daft Punk

Angst II

Herregud vad oproduktiv jag kan vara. Vanligtvis kan jag övervinna mitt ofokus och röran i huvudet men i dag är det omöjligt. Har tänkt ut olika sätt att lyckas komma på rätt spår men har också funderat på att ta ett glas vin för att slippa angsta och i stället känna mig lite skönt avslappnad. Vill poängtera att jag inte gått så långt. Ännu.

I've Done It Again - A Camp

Angst

Ångesten stiger. Får absolut ingenting gjort och det känns hemskt.

Ether Excursion - Feist 

Jerusalem igen

Det är trångbott i Jerusalems gamla stad.

En stackars kamel som tvingas visa upp sig på Olivberget.

Vårt hotell. Rum 8 var ett hörnrum med stora fönster åt två håll. Att vakna i det svala rummet en solig, varm lördag morgon som en dröm. Längtar tillbaka!

Trafikstockning i Abu Dis

Akuttrött

Den här veckan är jag en lättövertalad lärare. Om mina elever börjar argumentera för ett sätt att göra något på som jag egentligen inte tänkt mig så får de som de vill. Det är sådana här veckor som jag är lättad över att mina elever är smarta och vettiga människor.

Både igår och idag har jag behövt skynda mig hem till sängen på eftermiddagen för att dyka ner i sängen och sova tungt en timme.

Far Far - Yael Naim

Återkommande på Västbanken

Åkte en hel del bil. Tappade räkningen på antalet byar vi besökt redan tisdag kväll.

Råkade på en hel del åsnor.

De israeliska vakttornen var många.

Kringelkrokiga vägar. Dessa mot Betlehem fick mig att nästan kräkas.

Imponernade graffitti fanns det gott om. Denna finns på muren vid checkpointen i Qalandia.

Ljuspunkt

Lyckan!! Mitt första mejl från en vän på Västbanken!

För övrigt är jag nog inte hemma mentalt ännu riktigt. Har inte lyssnat på annat än muslimsk-arabisk musik sedan jag kom hem och knappt tänkt på annat än vad jag varit med under veckan på Västbanken. Har inte förstått att det går att lära sig så mycket på en vecka. Om sig själv, om världen och om människan.

No Word Is Worthy - Sami Yusuf

Skolbesök på Västbanken

Vi besökte skolor och välkomnades på spektakulära vis.

En skolgård på en ort mellan Jerusalem och Ramallah.

En skolbibliotek på en skola i en by utanför Ramallah.

Hisnande vyer att blicka ut över under lektionstid. Många elever har en svår vardag då de behöver ta sig genom checkpoints för att komma till skolan. Vissa dagar är det en relativt enkel procedur, andra dagar en förnedrande och krånglig. Den här skolan ligger i en by som är omringad av bosättningar.



Här går elever till skolan varje morgon. Bakom muren till höger lever bosättare. Det är ingen enkel vardag att växa upp i då palestinier kan utsättas för stenkastning och skällsord. På en skola har de svårt att hålla morgonsamling ibland då bosättare mittemot skolan stör samlingen genom att skika i megafoner.

En bosättning på långt håll. Palestinier och israeliska bosättare lever nära varandra.  

Kaffedags kunde det vara precis när som helst under resan.

Ett klassrum i en skola utanför Betlehem. Skolan var den fattiga byns centrum och användes i alla möjliga sammanhang.

På Västbanken vet de hur de ska piffa upp en skola.

Här blev det särskilt tydligt att vägarna för palestinier är nästintill omöjliga att köra på ibland. Vi måste åka under motorvägen på en sandväg för att ta oss fram till skolan vi skulle besöka. På grund av muren sicksackar man genom Västbanken. För den ovane är frustration och åksjuka är ofrånkomligt de första dagarna.

Den här skolan låg precis intill muren och man har inte en lätt vardag att bedriva undervisning i.

Det blev en hel del tabbouleh! Här hade de kvinnorna som jobbade på skolan dukat upp en rejäl lunch. Själva försvann de när det var dags att äta och i stället invaderades bordet av män. Män, män, män. Bossiga patriarker var påtagliga förra veckan. Tröttsamt och sorgligt.

Det finns de som bor så här. Ett pyttelitet fönster någonstans bakom en stenmur.

  Zamilooni - Native Deen

Facinerande klimat

 I Ramallah var det sval sommarvärme.

Tjugo minuters bilfärd från Ramhallah, knappt halvvägs till Jericho och Döda havet, är klimatet ett helt annat. Skön ökenvärme.  

Vid Döda havet var jag halvt avsvimmad efter två timmar på grund av den tunga och fuktiga värmen. Huvudet arbetade långsammare och långsammare efter hand men doppet i saltvattenpölen var en häftig upplevelse. När man efter lite meckande lyckades komma ur "tantställningen", som på en solstol, och i stället hade tårna neråt kunde man studsa upp och ner, utan att nå bottnen, som på en studsmatta. Höjer dock ett varningens finger för den hala leran och falska bottnen, så spring inte ner i vattnet, samt för nästintill nakna män som stolt visar upp sitt paket i strings.

Insha Allah - Maher Zain

Glädje och sorg

I fredags satt jag vid Trädgårdsgraven, där Jesus möjligtvis blev korsfäst och begraven, för att hämta andan och få en stund för mig själv. Det är en lummig trädgård där Jerusalems puls är som bortblåst, i stället hörs väckelsekristnas predikan och sång från olika håll. Det har varit en mastig vecka på Västbanken, jag är tröttare än någonsin och också fylld av sorg över det jag lärt mig och insett. Slog mig ner på en bänk i trädgården och tog en självporträtt, tittade på bilden och började gråta. Tröttheten, sorgen, uppgivenheten. Allt fanns där på bilden.

På Olivberget klämde jag fram ett töntigt leende dock. Det har faktiskt varit en vecka att minnas, en vecka att glädjas åt. Visste inte att det gick att hinna med att uppleva, lära sig och inse så mycket på en vecka.

Salam aleikum - Peace to you!

Salaam - Sami Yusuf

Jerusalems klassiker

Via Dolorosa. Jesu sista promenad sägs ha varit längs denna väg. Idag är den fylld av marknadsstånd och kommers.

Vid Västra muren i lördags var det allt annat än folktomt. Kvinnorna har ett mindre område att röra sig på precis som vid floden Ganges i Indien. Männen tar i vanlig ordning stor plats.

Bakom Västra muren ligger Klippdomen och Al-Aqsa moskén. För att komma dit går man genom denna trägång. Området är fyllt av vakter och beväpnade soldater. 



Ingång till Al-Aqsa. Genom dörren passerar enbart muslimer. Här sägs det att Muhammed gjorde sin himmelsfärd då det begav sig för honom på 600-talet därav är moskén den tredje heligaste platsen inom islam efter Mecka och Medina.

Nedanför Klippdomen njöt jag av fågelsång och tittade på Olivberget som finns mittemot. Det var en av få lugna platser i Jerusalems innerstad.

På moskéområdet samlades denna söndag grupper för att läsa koranen. Kvinnorna på en plats och männen på en annan.

 Pratade en stund med den här mannen som bott i Jerusalem hela sitt liv. Nu jobbar han som guide på området.

Utanför Klippmosken finns linjer som skapar raka rader vid stora böner. Det finns tillfällen då hela gården är proppfull av människor som ber.

Ultraortodoxa judar på väg till Västra muren. Här står jag i en korsning där ena vägen leder in till muren och den andra leder in till moskéområdet. Mångfalden är påtaglig.