För precis en vecka sedan vandrade jag på Ekenäs gågata. Solen sken, jag hade sällskap av en god vän, hade aktiviteter att se fram emot, åt en bakelse. Men någonstans där under solsken och glädje fanns en ond hals, en bacill låg och lurade. På kvällen åt jag middag med pappa. Vi lagade pizza på surdegsbotten, drack vin, diskuterade en massa intressanta ämnen och sen tittade vi på hans favoritprogram. Jag kände mig lite konstigt men på gott humör. Under natten drömde jag konstiga grejer om Aapo Roselus. Han hade något på gång som jag behövde vara beredd på. Det var svårt att greppa vad jag skulle vara beredd, men jag var oerhört beredd så mycket minns jag. På morgonen var världen svajig. Det var som ett filter låg mellan mig och världen. Ja, och det var ju feber det. Visade det sig.
Och nu till upptäckterna. Vid fyrtio graders feber immar ens glasögon igen. I febertilstånd är man likgiltig. Jorden kan gå under och det enda man tänker är att "jaja, vaa fasen är den bra för, gå under, gå under". När antibiotikan sätter in, då fortsätter man att svettas trots att man inte är varm längre. Det är kanske det obehagligaste. Kallsvetten. Men den bästa upptäckten är att när man är på bättringsvägen så är man lite gladare än vanligt. Det känns fantastiskt att bli sjuk, få medicin och bli frisk. När det onda går över. Det är fint.
Hanging In The Wire - PJ Harvey
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
No comments:
Post a Comment