Låt dig inte förstummas

Sedan EU-valet i juni har jag grubblat över hur diskussionerna i Finland egentligen går. Jag var självfallet inte nöjd med hur man röstade i Sverige eftersom det jag ville se i parlamentet inte kom dit. Den besvikelsen kom jag dock över fort då jag såg valresultatet i Finland. Sannfinländarna, vars ambition är att sopa finska mattan rent från svenskan och stoppa den redan obefintliga invandringen till Finland, fick fruktansvärt mycket röster. Tio procent av finländarna gav dem sitt förtroende. Deras första kandidat toppar valreslutatlistorna runt om i hela landet. I Nyland finns han på första plats. Vi får kallt inse att vi finlandssvenskar omges av människor som helst ser att vi styr kosan och drar.

Dagen efter valet fick Karin ett långt argt mejl från mig där jag skrev av mig mina ilskor och nästan krävde henne på ett svar om vad fasen som försiggår där på andra sidan Östersjön. Pratar man med varandra där? Vad säger man till varandra? Grubblandet över detta ledde till insikten om att jag själv ofta blir förstummad då någon avslöjar sina fördomsfulla åsikter. Ni vet, invandrare som tar våra skattepengar, som bara kommer hit för ta av våra tillgångar utan att ge någonting tillbaka. Ja, jag blir mållös och backar, tänker att nej den där vill jag helst dra mig undan ifrån. Allt för ofta låter jag mig själv bli alldeles tyst av undran och obehag. Det ska bli ett slut på sådant. Det blev kontentan av grubblerierna.

Nu när jag tillbringat några dagar här i Finland har jag läst insändarna i Husis och en av dem gav mig kanske en förklaring till valresultatet. Päivi Räsänen, riskdagsledamot och ordförande för kristdemokraterna, inleder sin insändare med att citera Hannu Koskinen, ordförande för religionslärarna i Finland, som har sagt att "en gemensam undervisning i religionskunskap för alla elever kan jämföras med språkundervisning där man undervisar barn i alla språk samtidigt". Med det dumma citatet fortsätter Räsänen sedan att hävda att gemensam undervisning är att förstöra religionsundervisningen. Det är hennes poäng. Barn behöver få lära sig om den "egna religionen" och de kristna värdena är "tydligt och klart angivna", skriver hon. Hon för fram en viktig poäng när hon skriver att "värden bara är tomma ord och svåra att omsätta i praktiken om man inte kan precisera vad de betyder" och menar att värden inte bara går att prata om utan att barnen också ska få uppleva att omgivningen genomsyras av dem i praktiken. Men Räsänen trampar så snett att det inte spelar någon roll att hon kommer med en smart tanke. Om den värdegrund som sipprar fram mellan Räsänens rader delas av många här i Finland har valreslutat i juni fått sin förklaring. Vill man inte att skolan ska vara en mötesplats för människor med olika bakgrunder, där möjlighet till samtal mellan elever med olika världsbild kan leda till intresse för hur andra tänker, då vill man knappast heller att någon annan plats i landet ska vara det. Sannfinländarna arbetar utifrån den förlegade idén om att ett land är ett språk och ett folk. Det tycks också Räsänens tycka. När en grupp människor finns på samma ställe ska de dela samma åsikter, samma världsbild och samma trosuppfattning. Helst då den kristna eftersom den står för så tydliga och bra värden.

Det Räsänen och Koskinen menar att förstör undervisningen är det som jag menar att ger den ett lyft. Min uppgift som religionslärare är främst att vara en kompetent samtalsledare som kan väcka lusten hos elever att berätta om sin egen världsbild och vilja att lyssna och ställa frågor om deras kompisars sett att se på världen, samhället, livet och döden. Få dem, och mig själv, att våga inse olikheterna men också förmågan att se likheterna. Mångfalden av bakgrunder, personligheter, intressen och kunskaper lyfter diskussionerna och lärandet. Aldrig skulle jag ställa upp på att hålla undervisningen där eleverna har delats upp i grupper efter deras religiösa tillhörighet.

Både Räsänen och Koskinen måste ha hiskeligt ont i sina vrickade fötter. Hoppas, hoppas att alla inser att de inte är rätt människor på rätt plats och att de väljs bort nästa gång folket har chansen. Gör om, gör rätt.

Det där med jobb

Än så länge är det sommar och semestertider. Jag ser mig själv som en semesterfirare som söker jobb. Nu närmare sig augusti och med det kommer höstterminen emot och meningen är att alla ska vara sysselsatta igen. Problemet är att jag fortfarande inte har en arbetsplats att gå till. Allt som finns är en plan B som går ut på att jag läser en schyst kurs på distans, för att få en anledning att stiga upp på morgonen, hålla kropp och intellektet igång.

Kan inte identifiera mig med att gå under betäckningen arbetslös, men kanske jag om några veckor är en av dessa arbetslösa akademiker.

Småstadsliv

Har precis kommit ur duschen och sitter med handduken runt mig i köket hos mamma och pappa i Ekenäs. Kände mig hemma, precis som jag gör i min lägenhet i Stockholm. Så plötsligt kör en bil upp på infarten, bestämda steg hörs på gruset och en mansröst ropar.

"Jag kommer in och sir lite"
"Hhrm, vad?! Vem?", jag inser att jag är på landet. Dörrarna står på vid gavel på sommaren, ingen plingar på dörren. Alla traskar bara rakt in.

En okänd man som säger sig vara elektriker hade vägarna förbi och vill kolla in ledningarna lite. Mamma och pappa renoverar köket och sladdarna hänger löst. I Ekenäs finns inte samma tradition av att ringa innan man besöker folk.

Ligger du under tåget?

Det har stormat här hemma nu så att jag är riktigt sjösjuk. Men efter regn kommer sol och strålarna börjar nå fram och med den går även dansen bättre. Det är kämpigt att vara två och två i stället för en och en. Jag pratade med min mormor om detta när jag var där senast. Hon berättade om hur hon har smällt i dörrar och varit ilsken, morfar hade undrat varför de behövde bråka på det viset.

"Mina föräldrar bråkade aldrig", sa morfar.
"Nehej, men då var det någon av dem som låg under tåget, det är säkert det", sa mormor.

Så sant som det är sagt. Hos Mister och mig ligger ingen under tåget.

Something special - The Tough Alliance

Snart så

Misters status på facebook under helgen var följande:

Det är lättare att spela schack med döden än att bo tillsammans med Anna, det ska gudarna veta...

Han behövde skriva av sig och det var nästa lite befriande att fler än vi vet om att vi inte kommit in i samma sambotakt än. Men vi hoppas och tror att vi slutar dansa på varandras fötter snart.

Gotta leave my troubles behind - Miss Li

Mormor gråter

När min farmor dog grät farfar så högt och mycket att mitt hjärta brast flera gånger om. Nu är det tolv år senare och det är min mormors tårar jag hör. Jag säger åt henne att hon ska låta gråten komma och att det är klart att ingen kan ersätta morfar. Ingen. Inte pengar, inte annat sällskap. Det kan bara göra allting smidigare, men aldrig läka det öppna sår hon har nu. Det gör tårarna.

De senaste dagarna har jag i njutningens ögonblick fått en stark känsla av att jag sugit åt mig av stunden. Tagit vara på den så att det känts i hela kroppen, in i själen. Sådan var min morfar. Han tog vara på ögonblicken när de kom, levde ut och var fullständigt lycklig. På sin dödsbädd pratade om tillfredsställelsen han kände över sitt liv, sin fru, sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Vackert, bitterljuvt och ödesmättat. I min mobil har jag bilder av honom från i våras där hans ögon utstrålar lycka och tacksamhet. Bara för en och en halv månad sedan uppmuntrade han mig att börja dricka vin fyra på eftermiddagen. Vill du inte ha?, undrade han förvånat.

Du lever bara en gång - Noice

Sambotakten

Jag bjöd hemma hela min släkt för några veckor sedan och hade lite svårt att förstå att Mister kunde tycka att det var pressigt att komma hem mitt i festen och fyrtio ögon som tittar på honom när han kliver in i hallen. Klart att jag förstod att det var jobbig känsla men insåg inte hur jobbig. Nu sitter jag själv här med tolv ögon som han bjudit in. Det är inte i första hand det som är problemet utan kanske mer fotbollen. Hammarby och något annat lag som spelar. Jag bryr mig lite, lite. Ibland går ett sus genom vardagsrummet. En boll på väg mot ett mål, antar jag.

Mister och jag hade en diskussion igår om skillnaden mellan att vara trevlig och schyst. Jag är ofta ganska trevlig men lika ofta helt enkelt bara schyst. Mister menade att han egentligen inte är en trevlig person, men att han hamnat in på en sådan bana i och med olika åtaganden, som att han representerar organisationer som ordförande eller vice sådan.

Mina elever kommer inte jag vara särskilt trevlig emot. Däremot kommer jag att vara mycket schyst och rättvis. Men det blir inget "oj, villlken fiin tröja du har idag" eller "åhh hur mååår du nu då gummannnn".

Just idag är jag stark - Kenta

Joråsåatt

Nej om man skulle ta en cykeltur på Djurgården i sakta mak, med lite radioprat i öronen och sol i ögonen. Min sommarkänsla sammanfattas bra av Nationalteatern.

Ge mig ett liv - Nationalteatern

Blev plötsligt aktiv

Har powerwalkat en timme på Djurgården ikväll. Så jäkla stockholmskt. Känner mig nästan som Ebba von Sydow bara för det. En vän har bor bara några kvarter bort från mig och kanske kan vi få en bra rutin tillsammans och powerwalka ofta.

Nour El Refais sommarprat är riktigt bra. Alla borde lyssna på det. Vi skulle komma väldigt bra överens hon och jag. Jag kände hur bitterfittan i mig vaknade när hon gastade om det där snacket om hur tjejer själva måste ta plats. Precis just sådant prat är uttryck för förtryck.

Dans

Mister gjorde en blandning med 90´s mix till mig för några veckor sedan. Då när fotboll var det enda som gick på teve. I kväll när Agneta och jag ska ut på partaj så spelar jag den och hon är inte lika tänd på den som jag är. Så vi letar låtar på spotify och nu sittdansar vi till Girls just wanna have fun med Cindy Lauper. Och så har vi ju Darins Run away som funkar för mig om vi ska köra hits. Och nu nya Trädgårn vid Skanstull.

Ledig och pank

Vet inte om det är bristen på pengar eller all den tid jag har, men när jag är ledig och pank har jag en vana, eller kanske ovana, att klippa i mitt hår. Toppar det gör jag lite året om. Nu gör jag mer vågade små klipp. Synar håret varje dag och ibland tar jag till saxen. Just nu jobbar jag dag för dag på en sort lugg.

Bröd och böcker

Idag ska jag kränga bröd i en mataffär igen. Sista gången på den här rundan och det är jag glad för. Man står där. Och så står man där. Det är det som händer. Förutom att man upprepar samma meningar om och om. Inte min grej.

Den senaste veckan har jag läst böcker som utspelar sig i Stockholm under tidigt 1900-tal. Nu går jag här på gatorna och föreställer mig att året är 1909. Just nu är det Söderberg Den allvarsamma leken som jag njuter av. Faktiskt njuter.

Balkongprojektet

Det gick bra med blommorna. Igår köpte vi trätrallar till balkongen också så snart är den riktigt pimpad. Mister är helt med på mitt projekt nu. Igår grillade vi och drack vin på balkongen och det kändes som riktiga semestertider. Vi lyssnade på nationalteatern och lyssnade noga på alla texter.

Vilken sekund som helst kommer min kära Karin och hennes Matto att kliva in i vår hall. Det blir en dag i Stockholm och jag laddar med Darins Run away. Helt galet, men den är sjukt bra.

Blommor och fobi

Jag har länge planerat att inhandla mina första utomhusblommor. Sådana där riktiga pensionärsblommor. Så idag när ican här på Gärdet äntligen sålde någonting till ett vettigt pris köpte jag tre olika sorters blommor. Fråga inte mig vad de heter för det varken kan jag eller bryr jag mig om. Nu står de i krukor på balkongen och ser fina ut. Min mister som tycks lida av en form av svennebananfobi kommer kanske att drabbas av ett lättare anfall när han första gången tvingas sitta bredvid dem. Fobin handlar för övrigt om att ångesten börjar krypa i honom när han upplever melodifestivalen, allsång på skansen, bingolotto o.dyl. Kommer bara på teveprogrammen just nu men pensionärsblommor på balkong har jag på känn att också kan framkalla obehagskänslor.