Min damm av minnen

Det fanns en tid då jag hade en massa smeknamn. I en väns telefon stod det till exempel Sentimenalanna. För att jag var så sentimental, fick jag höra. Numera är det där en gammal god tid jag ser tillbaka på och under perioder minns jag den inte alls. Men igår drogs allting upp igen och jag kom att tänka på Virgina Woolfs enastående text Dammens dragningskraft. Hela ens historia ligger som i en damm. Det enda man säkert kan se är ytan, men därunder finns allt det där andra och ibland skymtar det fram. Man fångar upp sig själv och sina minnen, får tag i en gnutta, känner en känsla. Sedan tappar man taget. Man kisar med ögonen, står blixtstilla och försöker koncentrerat känna lite till som om man kunde åka tillbaka i tiden om man bara fokuserar tillräckligt mycket på minnet.

Sentimental är jag fortfarande, men kanske blev jag det innan mina vänner. För vännen som retade mig för det då han delar helt klart sentimentaliteten med mig idag även om han knappast själv skulle erkänna det.

En annan kär vän visade sig också ha vissa minnen nära till hand fortfarande. Trots att vi inte setts på över två år kunde han inte låta bli att även denna gång påminna mig om hur han kom till mig på sin moped i 27 minusgrader då vi var ett puppy love-par. Det var 1998, möjligtvis 1999. Nu är det 2011. Snart har det gått så länge att jag väl kommer bli besviken om han inte säger något om det då vi ses.

Herregud jag känner hur jag simmar in i en ny era.

Country House - Blur