Hade glömt gravgårdsbesöken i Paris i somras. Det blev sisådär ett om dagen och varje gång kände jag mig lika olustig. Döden är märklig. Det mäktiga i Montmartre var att jag vandrade planlöst bland husen för mig själv en hel dag. Vid ett tillfälle började det regna, jag drog upp min sjal över huvudet för att skydda mig mot regnet och sedan befann jag mig plötsligt bland dessa gravar. Då upphörde regnet och solen kom. Ett perfekt tillfälle att bli frälst, tänkte jag. Jag såg ljuset.
Walking Aimlessly - Anna Ternheim
No comments:
Post a Comment