Farsartat på libanesisk restaurang

Vi firade min brors artonårsdag på restaurang Hoummus på Döbelnsgatan igår. Vid första anblicken av restaurangen fick jag en ambivalent känsla. Det var mysigt och det doftade gott men servitören däremot gav mig underliga vibbar. Ganska snabbt förvandlades vibbarna till mer rak kommunikation. När vi sa att vi kommer att bli sju personer svarade han stramt att han bara kunde räkna till fem. Kanske skulle man kunna kalla honom prettoservitör, som håller hårt på restaurangreglerna. Vilka de nu är?! Men det märktes att det fanns ett normerande mönster att förhålla sig till. Detta har jag känt av förut och det kan det tas sig i uttryck genom att exempelvis pengar inte får vara ett problem, man ska agera som om man hade råd att äta vad som helst på listan och inte behöva fråga om priser. Alla vet att pengar inte växer på träd men vi ska ändå låtsas om som att de gjorde det. Det handlar också om att göra saker och ting i rätt ordning. Notan beställs in vid ett visst tillfälle och i samband med det finns det frågor och kommentarer som inte passar sig. Egentligen fattar jag inte riktigt exakt vilka reglerna är men servitören igår visade sig bära på ett enormt behov av att ge "svar på tal" på ett sätt så att man förstod att okej nu gjorde vi någonting som inte fungerar enligt hans mönster.

En liten incident som ägde rum när vi kom till restaurangen kan möjligtvis påverkat kyparens humör under middagen. När jag skulle hjälpa min mormor, som har en kraftig synnedsättning, nedför en trappan ville hon ha någonstans att tag med vänsterhanden. Just då förvånades jag över att han stod med rumpan i vädret på ett intressant (läs: gayigt) vis när vi skulle passera men hann inte inse vad som höll på att hända. Hans rumpa fanns på lämpligt avstånd från min mormor som förstås prickade in den innan hon tog ett första steg nedför trappan. Med ett rejält handtag fick hon alltså hjälp av hans rumpa och det var kanske inte välkommet från hans sida.

Physical - Alcazar