Torpare, bönder och stadsbor

Jag läser i En torparflicka berättar där några kåserier av snappertunabon Maria Bäcklund (1917-1993) finns samlade. Den boken var ett av mina fynd som kom fram under mitt researcharbete i södra Finland veckan innan påsk. Vilken kvinna. Hon är kritisk men vid god vigör och på gott humör. Rolig är hon också. Ogenerat skriver hon att hon "gick sängvägen s.a.s" och jag kan knappast ens tror att hon faktiskt skriver det.

Och vet ni jag hittar min mammas farmor i Bäcklunds bok. Det kan bara vara den Ines, som jag just nu jobbar med att måla upp en bild av, som det står om när Bäcklund skriver:

Det berättades i min barndom om ett butiksbiträde - ett butiksbiträde var på den tiden minsann ingen vanlig piga - som blev gift med en bonde, men hon vägrade att lära sig mjölka korna, gjorde hon det fick hon sköta kor i alla sina dagar resonerade hon.

Ines var stadsbo och ville inte bli gift med en bonde för att stanna på landet för resten av sitt liv. Att hon ändå hamnade på landet som sextonåring berodde på att det var där hon fick jobb men när hon märkte att en viss Verner höll på att locka in henne på andra banor packade hon väskan och åkte tillbaka till stan. Men envise Verner han gav inte upp. Han skrev kärleksbrev och lockade med dikter.

Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn',
om natten, då jag sover, är du uti min dröm.
Om morgonen, då jag vaknar, vem saknar jag väl då?
Jag saknar lilla vännen, som är långt, långt härifrån.

Ines öde beseglades, berättas det, en sommarnatt i Hangö 1913 och ett halvår senare stod hon gravid på Verners köksgolv och bytte ringar. Sedan fortsatte hon sitt jobb på bybutiken och fick göra det hon tyckte om. Syssla med siffror och sköta affären. Men korna dem vägrade hon att mjölka, så mycket av stadsbo ville hon ändå fortsätta vara och inte är väl hennes resonemang så underligt. Det visar på en styrka tycker jag, för jag tror mycket väl att förstod att ett sådant beslut inte var välkommet på landet.