Vem är jag att vara rädd?

Läser på om Israel-Palestina-konflikten och förskräcks. Förstås. Vilket liv, vilken vardag.

Under de senaste veckorna när jag berättat för människor att jag ska resa till området är det inte sällan som folk uttrycker att de själva inte skulle våga, att de är för rädda. Beslutet att jag skulle åka tog jag helt utan den typen av funderingar, då tänkte jag mer på hur det praktiskt skulle gå ihop med mitt jobb och mitt projekt. När jag hade rett ut det och kunde tacka ja till att delta då kom de där rädslorna över mig. Jag vaknade på natten och undrade vad jag gett mig in på, förbannade min oförmåga att avstå utmaningar, att jag aldrig kan säga nej till spännande upplevelser. Några nätter höll det på. Men sedan greppade jag tag i Rädslan och undrade vad den hade hos mig att göra. Vem är jag att ligga i mitt förstahandskontrakt i Stockholms innerstad, ett eget hem med en liten gränskontroll där jag tar beslut om vem som kommer över min tröskel och vem som kan hållas borta? Där låg jag i min säng på natten, i mörkret, stirrande i taket och insåg att jag lever ett liv som för vissa är makalöst. De skulle kunna kännas svårt att berätta om det.

Jag tänker på några svenskar jag läst om som satt fast i Asien för något år sedan, i ett våldsamt uppror i Thailand tror jag det var. I tidningar kunde man läsa om hur jobbigt de upplevde att situationen var och jag minns att jag tänkte "Men herregud, de har ett tryggt hemland att komma till, ett plan att vänta på. Har de tänkt på att det där sker i andra människors hemland, som inte har någonstans att ta vägen och sörjer det som sker i deras land?". Som jag uppfattade det satt dessa backpackare på en flygplats och väntade på att få plats på ett plan. De befann sig inte i osäkerhet.

Jag kommer att besöka en verklighet som inte är min under åtta dagar. Sedan kommer jag att återvända till min egen verklighet.

How Come You Never Go There - Feist