Läser i dagens DN om en tjugofyraårig tvåbarnsmor som efter separationen från sin man har barnen en tredjedel av tiden. Hon har blivit ifrågasatt när hon berättat för andra att pappan har barnen mer än hon. För så ska det förstås inte vara. Som mamma förväntas man kräva att få vara med sina barn mest av alla.
Jag tror att vi håller på att strypa oss själva och varandra med våra befängda idéer om rätt och fel, normalt och onormalt. Blir oerhört trött på ogenomtänkta förväntningar. En av mina antifavoriter är: Han blev bög! Han var tillsammans med en tjej och så blev han bög!
Frågan är när jag blev heterosexuell. Varför är jag det? Är jag ens det? Problemet är att det är svårt våga känna annat än att man är det. För annars ska man förklara livet igenom att man inte är det och hur det kommer sig.
Hope there's someone - Anthony and the Johnsons
Anna
- Anna
- Stockholm, Sweden
- Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.
1 comment:
Yep, det är sic...Var nyligen artikel om samma fenomen i inhemsk tidning, kvinnan var litet äldre, men hade typ mobbats av det lilla samhälle hon levde i på grund av att de valt att manen tar barnen mestadels av tiden. Allt ledde ju såklart till att damen blev deprimerad och utbränd, det är nog sorgligt att det är "Jättefint och duktigt", responsen av liknande situation till fadern, och "hur KAN du, vad är du för mor?" till en mamma i den.
Jag utvecklas - alltså jag är. Skulle väl passsa som tankegång för idag...:)
Post a Comment