Rötter och en sorglig tågstation

För en stund sedan satt jag ensam i en bil och körde längs samma väg som mina förfäder vandrat. Sound of silence kom på radion. Jag greps av melankolin man kan känna vid tanken på gamla släktingar som dött och hur de levt en gång. Hur de precis som jag gått på Raseborgs sommarteater, luktat på nyklippt gräs, tittat upp mot solen och njutit. Här trivs ju inte jag, tänkte jag. Ändå kände jag rötterna under mig. Kände verkligen hur de rotade mig ännu mer där på de gröna ängarna.

Igår kände jag inte så. Precis när tåget stannade till i Karis märkte jag att min klänning hade fastnat under rinkkan och att trosorna lös upp sikten för dem som stod bakom mig. Dörrarna öppnades. På perrongen stod folk som ville stiga på och bakom mig stod folk som ville kliva av. Jag kunde inte gå någonstans. Slet i min klänning men rinkkan låg tung mot ryggen och klänningen satt fast under den. Faaan, sa jag och krånglade medan människorna runt omkring mig tittade långt. Hur ska det här gå? Jag kan ju inte stiga av tåget så här. Lite längre bort såg jag en lärare från högstadiet. Där hittar jag inget som helst stöd. Varken då eller nu. Jag kände mig mycket ensam och inte särskilt sugen på att stiga av tåget över huvud taget. Just när man tänker att shit det här kommer ju aldrig lösa sig, så gör det det. Klänningen lade sig över rumpan och jag tog ett steg ut på perrongen.

Tre minuter senare hade alla hittat sina bilar eller gått sin väg. Jag stod själv på tågperrongen i Karis. Tittade upp på bron över spåret och kom att tänka på min pappas kusin som tog sitt liv genom att hoppa från den. Dör man faktiskt om man hoppar ner därifrån? Är den så hög? Hmm. Tittade åt andra hållet och såg en kille komma raglande med en öl i handen. Inte hans första öl den dagen, det syntes på lång väg. Han hade ena byxbenet upprullat och ett blekt ben stack fram. Skorna var lika slitna som han var i ansiktet. Hei, tytöt! Jag tittade ner. Tytöt? Är inte det flickor, tänkte jag. Han ser dubbelt. Fortsatte titta ner i backen och hoppades som ett barn på att om jag inte ser honom så ser nog inte han mig heller. Vilket sorgligt ställe. Så ensamt.

All I could do was cry - Etta James

Känslor och midsommar

Ännu har jag inte besökt en stad som jag lämnar med samma känsla som jag lämnar Stockholm. Särskilt en sommarmorgon när solens strålar ligger mjuka över staden blir avskedet känslosamt. Jag vet att jag ska återvända och att jag har roliga, händelserika veckor framför mig. Ändå är det ledsamt. Innan jag bodde i Stockholm kunde jag längta mig sjuk på att få flytta dit, för den staden ropade på mig långt där borta. Paris har ropat lite på mig, om än inte lika högt men det viskar en fransk röst som ber mig komma dit. Om en vecka är jag äntligen där och jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Tror inte på förälskelse som den jag har med Stockholm, snarare vänskap.

För övrigt bjöd Värmland mig på en fin midsommarvecka. Grön skog, Väners kalla sjövindar, smörblommor, en liten stockstuga och klarblå himmel. Hela veckan var det klarblå himmel och min kropp är fortfarande varm av solen. På midsommaraftonen gick några goda vänner in i dimman och spelade bland annat Akons Sexy Bitch tio gånger i timmen. Det var ett liv och ett kiv, som Strindberg kanske skulle ha sagt. Klockan hade passerat ett när dimman låg tät och jag tog det mogna beslutet att inte drivas in i det. Combos tillstånd dagen efter visade också att det var ett bra beslut. Det var inte många ord som kom ur hans mun då. Mest sov han och varje gång han syntes till fick han höra glada utrop från oss andra. Så du är vaaken nu. Hur måår du?!

Too drunk to fuck – Nouvelle Vague

Strax dax

Mitt hem står nu och glänser i väntan på att mina sommarhyresgäster ska anlända. Jag ska kasta upp rinkkan på ryggen och förhoppningsvis få tag på en taxi. Ja, för när man har betald semester tar man taxi till båtterminalen tänker jag. Nu ska bara sopor slängas och cykeln parkeras i garaget. En frukostbuffé och skärgård väntar. Plus ganska många långtråkiga timmar ensam på en båt.

Från och med du - Oskar Linnros

Rinkkan ska packas

En rikka är äntligen min ägo. Glad i hågen inhandlade jag den idag men nu när den ska packas för fyra veckor blir jag osäker på om mitt val av att bli backpacker är rätt. Har tre gånger varit på väg att börja fylla den. Första gången vände jag om och korkade upp en torr äppelcider i stället. Kanske tänker man lite mer backpacking då. Andra gången ångrade jag mig också och hamnade på gården med en semestercigg. Tredje gången sköt jag upp det för att blogga. På det fjärde ska det ske.

Hören upp svenskar. Rinkka är ett mycket bra ord för backpackingväska. Bara att föra in det i er vokabulär och börja använda.

Tänk om...

Tänk om man hade varit 25 år och kunde köpa interrail-biljett för 1500 kr i stället för 2500kr.

Tänk om EU:s politiker kunde styra upp så att det skulle löna sig att ta tåget i stället för att åka lågprisflyg och döda vår planet.

Tänk om Stockholmspolitikerna hade infört en bilfri innerstad april-september så att vi cyklister och fotgängare slapp föra krig med bilister som ibland verkar vara beredda att köra över oss.

Mitt cyklande går rätt bra även om det stundvis känns lite väl intensivt. Den enda fadäsen hittills var igår då jag kom gåendes med en kompis kompis som inte hade cykel. Därför gick jag med min. Vi kom till ett trafikljus och jag skulle trycka på knappen för att få grönt. Knappen var långt borta, jag hängde över cykeln, sträckte mig, tänkte att det här går nog den må vara långt bort den där knappen men om jag bara sträcker mig lite lite till så går det nog. Mitt i dessa tankar så föll jag över cykeln. Min stackars gamla cykel skramlade till och jag hann svänga mig om så att jag inte föll med näsan i backen utan landade på rumpan i stället. Lite smidig är man ändå trots att händelsen i sig inte tyder på att jag i största allmänhet var smidig just då.

Ofri läsning

Överväger att lägga Nattåg till Lissabon åt sidan. Kanske kan jag ta upp den igen efter att jag läst några andra böcker. Just nu känns läsningen nämligen som ett dåligt förhållande. Man läser lite halvintresserat samtidigt som tankarna på andra böcker hänger över en, och ger dåligt samvete. Man blir stressad. Jag vill ju mycket hellre läsa den där andra boken, tänker man men vill inte riktigt erkänna att det är sant. Man sitter fast i något som det är bäst att dra sig ur.

Come with me - CEO

Inga stora ambitioner nu inte

Det jobbigaste som hänt den här semesterdagen är att jag spillde ut mitt fantastiskt goda kaffe över filten som jag låg på. Annars så sov jag till klockan ett på dagen, var inte särskilt bakis trots ölen och den sena hemkomsten i natt och solen sken från klarblå himmel längre än vad meteorologerna hade förutspått. En lite jobbig grej är dock att Nattåg till Lissabon som jag läser har blivit lite trög när halva boken är kvar att läsa. Blev så fäst vid gymnasieläraren Gregorius men nu börjar han bli lite väl insnöad i sina efterforskningar av en författare som dött trettio år innan.

Ambitions - Donkeyboy

Semesterfilis

Det finaste med semester är att dagar och tid inte spelar någon roll. En tisdag blir lillonsdag, onsdag fortsätter vara lillördag, torsdag är lillfredag och sedan är det helg på riktigt. Mitt armbandsur har sagt upp kontraktet, vilket kändes lämpligt inför två månaders semester. Behöver ingen klocka på armen. Det enda jag har att klaga på är det ostadiga vädret. I övrigt kan jag bara skatta mig lycklig över att min katt är tillbaka, vänner att umgås med, att inga falska genuskämpar syns till i mitt liv längre och att sköna dagar är på kommande.

Morgonäventyr

Chillis hade blivit uppjagad i ett träd av en grannhund igår kväll. Utan min vetskap. Jag läste tills jag däckade i natt, vaknade klockan fem och läste två timmar för att skingra tankarna. Strax innan nio väcktes jag av att två grannar står utanför mitt öppna fönster och pratar. Den ena säger: "Undrar vems den där katten är, som sitter i trädet". Jag rusade upp och ut på gården i bara nattlinnet. "Det är nog miiin kaaaat!!". Har helt klart fixat mig ett rykte här på gården nu. Den virriga tjejen med katten, eller något åt det hållet.

Den följande timmen stod jag under en tall, där det kryllade av pissmyror, och pratade med min lilla Chill som satt där uppe och pep. Kom ner då lilla Chill. Silleen kom neeer då. Kommer man upp måste man komma ner. Sööötiis. Hoppa hoppa! Sillen, sillen kom kom. Det verkade tröstlöst. Efter en stund började hon röra sig där uppe, men bara på grenar på samma höjd. Hon lade sig på en massa barrfyllda smågrenar. Det blev nästan som en korg som blåste i vinden. Det såg inte särskilt skönt ut. Hon ville hela tiden ner men var för feg. Stundvis var det svårt att få syn på henne bland alla barr.

Efter en timmes tålamod hängde hon plötsligt och dinglade med benen i luften. Jag peppade henne att släppa taget och landa på marken. Det vågade hon inte förrän andra gången det hände. Hon sprattlade med benen igen och så från den ena sekunden till den andra studsade hon ner på gräset. Dojnk. Hon doftade barr, tall och blommor.

Nu är vi trötta men glada, som par som precis fått barn brukar säga.

Phenomenons - Twin Sister

Väntan

Sitter vid ett öppet köksfönster och väntar på att lilla Chill ska återvända från sitt längsta äventyr hittills. Än ser jag inte av henne men hoppas innerligt att hon ska dyka upp innan det blir sovdags. I mina försök att locka på henne har två andra katter kommit till mig i stället. Den ena gick så långt att hon kom halvvägs in i köket. Varför är det så, den ena är svår och den andra alltför lätt?

To The Lighthouse - Memoryhouse

Ta bort luddet-diskussioner på jobbet

Tja, nog blev det hallaballo för lite papper allt.......................

På jobbets "Aktuell debatt" diskuteras det högt och lågt.

Frustrerat teoribygge

Blev sugen på att läsa inledningen till min uppsats om Ines och hamnade in på ofärdiga versioner. Det blev tydligt att jag hade frustrerade stunder då jag inte ens själv förstod mig på den teori jag höll på att bygga.

"Detta har säkert varit ett nyttigt korrektiv till den tidigare så förhärskande inriktningen på stora personligheter. Historien framställdes ju som om den varit ett verk av stora män, kungar, generaler, statsråd, vetenskapsmän, filosofer, författare."

Citatet ovan sammanfattar den idé som ringar in den här uppsatsens syfte. Min strävan är att utifrån ett individuellt aktörsperspektiv måla upp en helhet där strukturerna omkring en individ får …. VAD FAN ÄR DET JAG SKA GÖRA? KAN INTE INTE FÖRKLARA!!!

Historien blir aldrig färdigskriven. Det finns alltid ytterligare ett till perspektiv att berätta den utifrån och alltid människor vars röster inte blivit hörda....

Inledningen till ett hårt arbete

1.1 Ines Nyberg – Snappertuna våren 1918
Den 6 december 1917 förklarades Finland som ett självständigt land. I Ryssland hade revolutionen skapat kaos och i samband med den såg finländarna sin chans att göra sig fria från ryssarnas boja. 1809 hade Sverige förlorat sin makt över Finland som i stället hamnat under ryskt styre. Det var på tiden att landet skulle få rå om sig själv utan att tvingas förhålla sig till makter i andra länder. I hela Finland uppstod glädjeyra och folket samlades på torgen runt om i landet för att fira sin självständighet, men någonstans under ytan pyrde en glöd som senare skulle leda till eld. Landet delades i två läger, röda och vita, och inbördeskrig utbröt.

Den här uppsatsen för oss tillbaka till vårvintern år 1918, till Västnyland som ligger i södra Finland. Där havet slutar och sjöarna tar vid. Marken är platt och den täcks till stora delar av tall- och granskog där bär och svamp växer. Där skog inte finns, finns åkrar, ängar, vägar, gårdar, torp, byar och städer. Fyrtio kilometer från Finlands sydligaste udde och staden Hangö ligger byn Snappertuna. Där ligger husen och gårdarna utspridda mellan ängarna och ett av dessa hus bodde vid den här tiden Ines Nyberg med sin man Verner och deras tre barn Göta, Sven och Ruth. Ines och Verner bodde vid en trevägskorsning där det fanns en matbutik som de skötte tillsammans. Fem år tidigare hade Ines och Verner gift sig. Juldagen 1913 bytte de ringar på köksgolvet i Verners barndomshem på gården Huskvarn och 1914 föddes deras första dotter. Egentligen var detta inte alls vad Ines hade planerat, att bli bondfru på landet. Hon hade växt upp i staden Hangö och kommit till Snappertuna som sextonåring för att tjäna ihop sina egna pengar genom att jobba i bybutiken. Butiken låg på nära avstånd till Verners hemgård och i byn började ett rykte gå. Det nya butiksbiträdet såg ut som en nyutslagen ros och när Verner själv fick träffa henne började han uppvakta henne. Ines insåg vad som höll på att hända och hon var av den bestämda uppfattningen att ett liv på landet inte var vad hon önskade sig. Vid jultider 1912 sa hon upp sig från butiken och flyttade tillbaka till Hangö för att jobba där i stället. Men ett år senare stod hon alltså på köksgolvet i Huskvarn och bytte ringar med Verner för att sedan gå tillbaka till arbetet i butiken. Verner hade inte gett upp hoppet om Ines trots att hon givit sig av från Snappertuna i syfte att glömma honom. Det knepet hade inte fungerat på honom. I brev och kort förklarade han sin kärlek för henne.

Om dagen vid mitt arbete är du uti mitt sinn’,
om natten, då jag sover, är du uti min dröm.
Om morgonen, då jag vaknar, vem saknar jag väl då?
Jag saknar lilla vännen, som är långt, långt härifrån.

Sex år efter Verners kärleksbrev skiljdes Ines och han åt igen. När inbördeskriget bröt ut var Verner och hans bror Gunnar engagerade i den vita Sigurdskåren och det var en självklarhet för dem att de skulle ge sig ut i striden. Men mycket strid blev det inte eftersom de till större delen av tiden satt i de rödas fångläger i Helsingfors. Under tiden som han satt som fånge och Ines skötte butik och barn hemma i Snappertuna skickade de brev till varandra.

I breven framkommer bland annat Ines tro på att det är Gud som står bakom kriget och att de kommer levande ur kriget om de bara känner tillit till Guds kärlek och de avsikter han har med kriget. Religionstemat i breven gjorde att jag fastnade i dem och att intresset hos mig väcktes för att fördjupa mig i det. Jag vill ta reda på vem Ines var och vad breven säger om den kontext hon levde i. Hur påverkades Ines av sin tid? Kan en förklaring till hennes religiösa övertygelse finnas i strukturerna hon levde inom?

De brev som Ines skrev till Verner våren 1918 står i centrum för analysen i den här uppsatsen. Ambitionen är att undersöka relationen mellan aktör och struktur dvs. mellan Ines och den kontext och tidsanda som hon omgavs av i södra Finland.

Examen

Har tvättat luggen, dragit på mig en gräddvit klänning och drar nu iväg till förorten på examensfest. Denna lördag för ett år sedan skulle jag fira min examen men så prickade morfar in den som dagen då han dog och ingenting blev riktigt som vi hade tänkt oss. Jag hann skriva en uppsats om hans mamma och han för sin del hann läsa den och ge mig ett klart godkänt. Nervöst att analysera människor man själv inte träffat men som andra stått nära. En dag ska jag fortsätta gräva i mina förfäders innersta.

Soul rebel - Bob Marley

Landar

Jag besteg berget och kom mjukt ner därifrån. Tröttheten kom ifatt mig först nästa dag men chocken över att jag lyckats redan på kvällen. Jag blickade ut över träden, vattnet och himlen. Tänkte att nu var det gjort. Det första året som man visste skulle bli en utmaning, att man skulle överleva men inte säkert visste hur. Nu vet jag.

Delar av kollegiet avslutade terminen med en hemlig samvaro högt uppe på ett tak. Det var vacker utsikt och vinet flödade. Vi fick se nya sidor hos varandra och mycket handlade det om att se att den mest präktiga, arbetande människan turligt nog bara var det i sin yrkesroll och inte i verkligheten.

Snart i mål

Den sista riktiga arbetsdagen på två månader är ikväll förbi. Ska bestiga ett berg under dagen och förhoppningsvis komma ner mjukt på andra sidan innan natten. Igår märktes det att jag är ny och orutinerad eftersom jag var den enda som hade examinationer och lektioner. Min mentorsklass har fått jobba in till slutet och jag med dem.

Nu en lugn cykeltur till jobbet med skön musik.

Vi är en del av det stora

Måndagströttheten är bland de värsta jag vet sedan jag började jobba. I vintras när det var mörkt var jag en levande död på måndagar. Nu är det ljust, men i stället har jag cyklat kors och tvärs genom stan. Min kropp är halvglad. Får stretcha en timme ikväll om jag ska ta mig ur sängen i morgon. Det är först nu jag förstår hur otränad jag är. Aldrig har jag upplevt något liknande. På något underligt sätt har jag ändå oftast energi kvar för brandtal i mina mejl till min Karin.

visst ska man vara glad att man har ett jobb, men samtidigt ska man inte acceptera ett för stressigt jobb för det. mamma pratade med en på mias 40-årsfest förra lördagen som berättade att han har jobbat på samma ställe i 30 år. när han började där var de 50 pers, idag är de 8. ändå producerar de mer och har inte fått bättre förutsättningar för att göra det, som bättre maskiner eller så. fatta hur sjukt det är. det är något sjukt som händer. vi som kommer in i arbetslivet nu har inte sett den utvecklingen och måste akta oss för att tro att vi ska orka med hur mycket som helst. det bästa man kan göra är kanske att stanna på samma arbetsplats länge och sen när man sitter säkert börja kräva allt man behöver för ett drägligt arbetsliv. men nu är ju tiderna sådana att man vill jobba på olika ställe eller har svårt att få stanna på ett ställe. korta anställningsformer och dåliga förhållande gör ju att man hattar mellan olika ställen. så egentligen är det bästa att visa framfötterna, göra ett bra jobb, ha bra självförtroende och ställa krav även fast man inte har varit med så länge.

det värsta är att det alltid finns grupper som har det värre än man själv har det, vilket gör att man kan känna att man inte ska gnälla. men är det gnäll att säga att tiden inte räcker till? kanske ska man kräva mer tid i stället för mer lön. det är en farlig utveckling att hela tiden kräva mer lön som facken har gjort de senaste åren för det gör också att kraven höjs.

det jag vill säga med detta brandtal är att vi, du och jag, är en del av något större.


Barn av vår tid - Nationalteatern

Cykelsommar

Utför backen gick galant. Däremot var vägen uppför med kassar på styret en fara för mitt liv. Sjukt tungt.

Snart ska jag hoppas på cykeln igen och hoppas på att komma fram till jobbet i tid. Kl.8.30 ska betygen vara rapporterade på en hemsida jag inte kommer åt hemifrån. Så gott som alla betyg är klara. Några ska jag grubbla över under cykelturen eftersom det finns de som väger mellan två betyg. Ett MVG i himlen, ett VG på pappret. Eller tvärtom?

SL-kortet har gått ut och jag tänkte inte ladda på det förrän i augusti. Alltså måste jag ta mig fram på cykel två månader framöver. Det känns i kroppen. Särskilt igår då jag tog mig över blåsiga Essingebroar i krabbis. När jag var som mest nära döden hade mitt skosnöre fastnat i den ena pedalen. Hur det kunde göra det är ett mysterium för mig för själv hade jag fullt upp med att trampa.

Air batucada - Thievery corporation

Olycksbådande

Ska alldeles strax cykla till Liljeholmen med min kära cykel som jag hämtade på Gärdet igår. Nu bor jag uppe på ett berg och min söta, men mycket slitna cykel, är inte som gjord för den här terrängen. Det finns en stor risk för att en olycka inträffar när jag rullar nedför backen. Bromsarna är under all kritik. När man bor själv finns det ingen som önskar en lycka till i ett sådant här läge. Jag får leva med det.

Freda' är det som går på min Spotify dessa dagar. Om och om igen.

Alltid där - Freda'

Köttsår och gamla sommarminnen

När jag åkte buss igår sa jag till mitt sällskap att jag borde köpa solkräm. För det är ju självklart att man ska använda det om man planerar att sitta i solen i juni. Reaktionen som kom av mitt konstaterande var dock ett "vah, solkräm, varför det?". Eftersom solkräm är dyrt och jag gärna slipper inhandla det var jag dum nog att låta den kommentaren styra mina val. Det blev ingenting köpt. Förnöjsamt satt jag på mitt berg och jobbade med betygssättning i stekande sol. Det fläktade och blev aldrig för varmt. Helt perfekt, tyckte jag då. Nu däremot är jag stekt på axlarna. Det svider. Dessutom har jag ett köttigt skavsår på höger fot.

Sommaren är helt klart här.

Det är tio år sedan min Karin och jag befann oss i Wisconsin hela juli. Vi drack mängder med Tropicanajuice, blev svinbruna, åt ihjäl oss på mjukglass och shoppade oss totalt panka. Jag hade skulder fram till jul det året och lärde mig den hårda vägen hur jobbigt det är att inte sköta sin ekonomi. Det var sweet sixteen. Vi åkte i snygga bilar mellan amerikanska villor, biografer, bowlinghallar, restauranger och shoppingmalls. Det bästa av allt, vilket jag inte förstod då, var att Cecilia levde. Ingen tumör. Bara en massa liv. Liv, liv, liv. Vi bråkade och var som syskon.

Den här sommaren blir det sweet twenty-six.

Dancing with tears in my eyes - Ultravox

Hur en bra dag kan vara

Igår kände jag mig lite som tjugotvå år igen. Lyckades glömma alla mina åtaganden och levde som att det inte fanns förväntningar på mig. Trots lite sömn är jag pigg och har ännu inte behövt gå in i jihad-läge. Det blir inte sämre av att jag kan jobba utomhus i solen och att jag klockan ett ska få gratis helkroppsmassage. Mycket nöjd med denna torsdag så här långt.

Missade att det var första juni och blev alldeles till mig när jag insåg att det är andra juni. Sommar. Äntligen. Nu vill jag bara fylla på sommar med lov. Sedan är jag nöjd. Har hjärtat i halsgropen för att jag inte förstår hur jag ska hinna med allt som ska göras innan jag får kalla mig semesterfirare.

Nu bär det av till affären för att köpa frukt till en picknick som jag ska ha med några treor idag. Ska ta farväl av mina första treor. Sedan ska jag freestajla mig igenom en lektion.

Denna dagen en pannkaka

Morgonkaffet drack jag vid god vigör klockan sex i morse och tänkte att det skulle bli en effektiv dag. Det var först vid halv nio som jag kände att vinden vände åt helt fel håll. Sex timmars sömn en dag då det är tänkt att man ska orka hur mycket som helst fungerar inte för mig. Inte alls. Det var som att föra jihad mot något diffust.

Jihad är förresten i första hand ett andligt krig mot det inre egot, jihad-al-nafs. Tyvärr är det sällan vi stöter på begreppet i det sammanhanget idag.

Bara för det måste vi lyssna på Al-Mu'allim med Sami Yusuf. Höj volymen. Den är bäst så.