Anna

My photo
Stockholm, Sweden
Ambivalens och paradoxer har förvandlats till två goda sidor av min tillvaro och dessa kan möjligtvis bilda den röda tråden. Får tiden att gå genom att lyssna på Sveriges Radio, cykla lugnt, föra intressanta diskussioner med nära vänner, umgås med min katt, läsa och skriva. En gång drabbades jag av skrivkramp och när den gick över började jag blogga. Här finns det anledning att skriva hela texter. Med röd tråd, början och slut. Ett komplement till de hafsiga anteckningar som fyller mina skrivböcker.

22 December 2010

Jag vill hångla mer

Klas Hallberg, igen. Han skriver i Hångla mer! att seriositet och allvar inte är samma sak. Enkelt egentligen, men ändå nyttigt att säga högt till sig själv. Han skriver att allvarliga chefer inte per automatik är seriösa utan att de tvärtom är oseriösa, då de bortser från betydelsen av relationer och kommunikation.

Tänker på en av mina kollegor som är snabb på att med allvarlig ton säga "Det här är en arbetsplats, här ska vi inte ha roligt!" när han hör någon skratta i arbetsrummet. Han har fattat det här. Man ska hångla sig svettig även på jobbet. Man ska ta ut svängarna och kikna av skratt samtidigt som man är seriös och ambitiös. Vissa stunder har jag tvekat innan jag kopierat upp mina skrivningar med överskrifter som "Din chans att briljera" och instruktioner med ett dussin svulstiga ord och mindre allvarliga formuleringar. Tar jag inte mitt uppdrag på allvar nu?, har jag frågat mig. Men jag har ju varit extremt seriös då jag komponerat uppgiftsbeskrivningarna. Och haft roligt. Det måste inte stå PROV I RELIGIONSKUNSKAP högst upp. Anledningen till att jag tvekar är för att jag aldrig själv fått den typen av papper i min hand. Förrän nu med Klas Hallberg.

För mitt inre ser jag just i denna stund ett gäng av mina tidigare lärare stående på rad med bistra miner. Allvarliga och oseriösa står de där. Hur orkade de med sig själva och sina egna lektioner? Det är befriande att äntligen kunna börja skratta åt det som tidigare fick mig att vilja sparka ett hål i närmaste vägg. Äntligen inser jag att det är mest synd om dem även om de ville få sina elever att tro annat. Hur kan man jobba som lärare om att inte älskar att umgås med tonåringar, om det enda man gör är att sprida dödsallvar och att utnyttja sin maktposition?

Försiktigt pussande tycker Hallberg är mjäkigt och ineffektivt. I stället ska vi våga dregla ner varandras skjortor och tycka att det är värt att tänderna råkar stöta mot varandra. Jag är på. Jag vill hångla mer. På nästa skrivning kanske jag ska ha överskriften DÖDSALLVARLIGT PROV. Fast, åh nej, nu känner jag hur raden av bistra lärare tittar på mig och säger "Anna, Anna, Anna precis som vi sa blev det inte mycket av dig". Rollerna måste omfördelas i mitt livs skådespel, några ska få sparken medan andra ska få hångla med mig i rampljuset.

3 comments:

Nina said...

YCDBRALAI! Både på jobbet och privat. Nu tar vi jullov kära du!

diZi said...

Vad fina tankar :D som alltid!

Anna said...

Nina: Så sant.

diZi: Tack!