REM-skivan jag köpte på en marknad i Tallin 1998 är åter i min ägo och jag ligger här och upplever gamla minnen. Vädermässigt var nittioåtta en riktig skitsommar. Karin och jag gick omkring i regnet i lilla Ekenäs och höll på att dö av tristess. Maj hade varit så fantastiskt och allt som fanns framför oss var ett sommarlov med sol och bad. Trodde vi. I stället kom ett ruskigt juni och dessutom hade vi fått för oss att spela rumpnissar på sommarteatern där en stor del av ensemblen bestod av dryga personer och mitt teatersinne började sakta att dö. Nej, det var inte en lyckad sommar men Karin och jag hade varandra. I juli när vädret var ganska fint stod jag i ett varmt bageri och svettades men när jag genomlevt det kom min älskade kusin från USA och just därför gör skivan lite ont att lyssna på. För inte visste vi ju då att vi åtta år senare skulle ta det mest hemska farväl.

Vi tillbringade några sommardagar tillsammans en sista gång 2006.


Saknad Cecilia
Det är sommar nu. Ett år har gått igen. På något sätt är sommaren det som delar upp året. Livet är så annorlunda då. En paus från den vanliga vardagen. Det är månader som man får tid att tänka över sitt liv. Trivs jag med det jag gör? Hur kände jag förra året vid den här tiden? Vad har hänt sedan dess? Massor. Slutet av förra sommaren var händelserik och rolig men hela tiden fanns det ett stort allvar under ytan. Jag spenderade mina sista dagar med Cecilia. Efterhand som dagarna gick blev hon sämre. Hon tappade talat och var virrig. Påminde mig om gamlingarna på jobbet. De dementa, men omtänksamma. Det är klichéartat att säga att Cecilia inte hade tid att tänka på sin egen sjukdom eftersom hon hade fullt upp med att bry sig om andra. Men det är faktiskt sant. Det kunde störa mig oerhört mycket att hon var så. Jag ville ju veta hur HON mådde. Hur hon upplevde sin sjukdom. Vad hon tänkte och kände. Hur hon förhöll sig till sin situation. I mejlen undvek hon alltid frågor på det temat. Jag höll på att bli tokig. En dag i augusti satt Cecilia och jag på varsin sängkant och tittade på varandra. Hon hade varit underlig och virrig. Jag mådde så fruktansvärt illa av att se henne så. Hon såg så söt ut när hon satt där. Nyvaken och yr. Hennes virriga sätt gjorde henne söt på något konstigt vis trots att det var just hennes sätt som visade på att det var riktigt dåligt ställt. Beviset på att tumören i hjärnan var på väg att ta över och kanske vinna. Ångestfjärilarna flög runt i min mage och tårarna var inte långt borta. Vi tittade på varandra. Cecilia rykte på axlarna så där som hon brukade göra. Hon var uppsvälld och lite tjock på grund av medicinerna. Jävla mediciner som ändå inte hjälper. Hennes ögon var glansiga men verkade ändå alerta. Hennes ansikte blekt. Jag försökte le. Hade så länge tänkt ställa frågor om hur hon upplevde sin sjukdom. Alla de där frågorna som jag skrivit i mina mejl, men som hon undvikit att svara på. Jag hade tänkt ställa henne mot väggen när vi sågs. Nu jävlar måste hon berätta. Men när tillfället väl komvar jag inte frustrerad och arg längre. Jag visste inte längre vad jag var arg på. Allting gjorde bara ont.Det var inte som på film, att jag såg alla våra lyckliga stunder tillsammans. Nej, vi satt bara där. Tysta. Tittade på varandra. Jag tänkte. Det hade ju funnit så mycket som jag ville säga men nu blev känslorna så starka. Minns inte vad som hände mer än att vi tittade på varandra. Att jag kände mig tom. Kände mig sjuk. Yr och virrig.

Fall On Me - REM