Rätt så fridfull satt jag i soffan och åt rester med en touch av tacosmak tittande på Sommarpratarna. Kom på mig själv med att tänka att Alex S. kanske är helt okej ändå. Mitt i allt detta ringer det på dörren och eftersom jag är ett barn av vår tid tycker jag att det är högst obehagligt, men även spännande, när någon ringer på dörrklockan utan att det är bestämt att denne någon ska komma. Jag sänkte ljudet på stereon och studsade upp ur soffan. Smög så tyst så tyst fram till dörren, sköt det lilla skyddet för titthålet åt sidan, höll andan, tittade ut. "Ser ut som bror min det där", tänkte jag, "kan ju inte vara han för han är ju i Finland, men då är den där typen säkert ofarlig". När jag låste upp dörren och öppnade insåg jag att jag hade mat i munnen. Hade glömt att tugga i denna skräckblandade förtjusning. Och det var min bror! Han kunde meddela att det syns när jag skjuter skyddet på titthålet åt sidan och detta grämer mig.
Sedan hade vi en trevlig stund. Pratade mycket psykologi med konkreta exempel från människor i vår omgivning, precis som vi brukar. Innan han gick utspelade sig följande dialog.
"Det kanske verkade som att jag åt ganska mycket av den där räkröran du hade"
"Jahaa, vaddådå?"
"Ja, jag åt ganska mycket av den. Men den hade ju gått ut"
"Ja, det kanske den hade. Var är den nu då?"
"I sopen."
"Alltså, men. Vadå det kanske såg ut som att du åt mycket av den?"
"Ja, men du tittade på mina smörgåsar som om du tyckte att det var lite mycket röra på dom"
"Neej, jag tittade på dom och tänkte att... jo det är mycket röra men inte att du åt upp alla röra"
2 comments:
ha ha, alltså? :S
du kan ju lösa titthålsproblemet genom att ha skyddet åt sidan hela tiden, om det nu grämer dej =P
Jo, jag ska skjuta det åt sidan nu med en gång.
Post a Comment